tisdag 29 mars 2011

Framåt! Hopp!

Jisses - nu är livet toppen. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag springer fort i naturen och på agilityplan. Isen är bruten och alla aktiviteter kan starta ordentligt.

Nu på morgonen tränade jag och matte lite lydnad utomhus. Jag både satte ner rumpan och la ner magen på marken - utan knot! Direkt när kommandot kom utförde jag övningen. Matte var så nöjd och glad. Såg nästan på henne hur hon direkt funderade på om det skulle gå att tävla lydnad nån gång... Nja - det tror jag hon ska slå ur hågen. Tror inte att jag passar på en lydnadsplan. Resultatet skulle nog bara vara att domaren och eventuella åskådare stod och skrattade åt hunden som inte gjorde ett rätt...och skrattade åt matten som inte fick hunden att förstå ens det enklaste kommando utan belöning. Fast träna kan vi ju alltid göra. För då får man godis och då kan jag det mesta.
På agilityplanen tränar vi vidare. Vi jobbar hårt med att matte ska byta sida med mig. Det kan kallas bakom- eller framförbyte. Vi är rätt kass på båda delarna men sämst går det nog med bakombytena. Vi brukar trassla in oss i varandra och matte snubblar över mig när jag gör små piruetter för att riktigt kolla vad det är hon vill att jag ska göra. Det i sin tur grundar sig förmodligen på att det inte riktigt funkar med att sända mig på hinder.

Vissa hinder som A-hindret, släpet, tunnel och balansen kan det ibland fungera att sända mig i förväg. De hindrena är så roliga att det går av bara farten. Men jag vill ändå "känna" att matte springer med mig - om än lite bakom... Vanliga hinder och däcket är det en fullständig katastrof ur sändningssynpunkt. Slalom ska vi inte ens nämna i samma mening som "sända".

Matte försöker förtvivlat ropa "framåt hopp" eller andra uppmuntrande fraser. Visa med arm och kropp vart hon vill att jag ska springa. Resultatet blir trots det att jag springer framför fötterna på henne och hon snubblar över mig.
Då backar hon lite i utbildningen och lägger köttbulle på en tallrik efter hindret eller hinderserien. Då går det att sända mig klockrent! Snabb som en iller är jag framme vid tallriken och smaskar köttbulle.

Husse brukar säga att man blir glad av bacon. Jag brukar säga att jag blir smart av köttbullar...

Det är faktiskt så här ska ni veta. Matte har bara inte fattat det riktigt än. Jag springer där köttbullarna springer. Inte framför och inte bakom - utan precis där köttbullarna är, där är jag. Eftersom köttbullarna oftast är där matte är så betyder det att hon måste springa med runt alla hinder. Busenkelt!

1 kommentar:

Marianne sa...

Det är roligt att läsa om hur ni tränar på med agilityn! Ni är så duktiga båda två!
Och köttbullehandling är ju inte så dumt egentligen. ;)