Rundtur

Det är inte så dumt att bo i stan ändå. Visserligen kan man inte springa lös på speciellt många platser, men det finns ju så många olika sorters promenader man kan göra istället. Igår gjorde vi en sån där lite olik promenad.

Matte sa att; idag Clova, måste vi passa på och göra en lång promenad. Vi har mycket som vi måste lära den lilla hunden och vädret är ju faktiskt för en gångs skull riktigt trevligt. Jag kunde inte annat än att hålla med henne. Även om det blåste en del så var himlen blå. Liten Clova gillar blå himlar. Utrustade med många bajspåsar, godis, pengar och spårvagnskort var vi beredda på att ta reda på vad staden hade att erbjuda.

Efter att ha flanerat Linnégatan mot Järntorget kom matte på att det var en perfekt dag för att visa Texa hur man åker båt. Vi gick mot Rosenlundskajen för att ta Älvsnabben över till andra sidan älven. Det var tur att vi inte hade någon tid att passa för det höll på att gå åt fanders redan innan vi kom ut på bryggan.

Precis när vi kom runt hörnet såg matte att en båt låg vid kajen redo för att åka. Hon började spring med oss i kopplet. Texa sprang först, sen matte och sist jag. När vi kom ut på bryggan hände det grejer... Helt plötsligt var matte och jag sida vid sida och först, Texa tvärvände och var nu bakom oss och sist. Och inte bara sist så att säga...hon blev så rädd för underlaget på den guppande bryggan att hon backade ur sitt halsband och försvann bakåt in på land igen. Hon tänkte inte sätta på sig kopplet och gå ut på bryggan igen. Matte sa till däcksmannen att vi tar nästa båt istället och gick tillbaka in på land där Texa satt och väntade lite oroligt.

Jag tyckte Texa var löjlig, men matte påminde mig om att jag också tyckte att guppande bryggor var lite läskiga när jag var liten. Dessutom är underlaget på dessa gjorda i metall med räfflor, uppstående piggar och hål för att inte folk ska halka och slå sig. De som konstruerade dessa tänkte inte på att det inte är så mysigt för små tassar att behöva gå på det underlaget. Jag är van vid många konstiga platser, underlag, åkdon och ljud och det är väldigt få saker som påverkar mig eller gör mig rädd nu för tiden. Texa däremot är så ung ännu att hon inte har hunnit uppleva så många konstigheter. Matte fick lite dåligt samvete för att vi bara rusat på utan att tänka på lilla Texa och hennes brist på erfarenhet.

Nu började vi om på bryggan och försökte få Texa att kliva ut på den. Det gick inget vidare och då plockade matte helt sonika upp henne i famnen och så gick vi på när nästa båt kom. Väl på båten var det bara kul tyckte Texa. Trots att det guppade, brummade och levde om i hela båten när de slog om från back till att gå framåt. Vi satt inne en stund och sen gick vi ut på däck för att känna vinden i pälsen.

På andra sidan älven är det fint att promenera längs kajerna. Man ser massor av båtar i olika storlekar och från olika tidsåldrar. Här har vi precis varit och tittat på Ostindiefararen Götheborg där den ligger vid kajen. Ståtligt bygge eller hur?

Det var mycket folk och hundar ute den här dagen. Det kändes som om alla passade på att få lite frisk luft och sol innan höststormar och regnet sätter in igen. På den här sidan finns det några gångbroar att passera över vatten och nu fick Texa träna sig på att gå ovanför vatten och se det under sig. Underlaget här är mycket snällare på tassarna så nu var det inga problem. Hon tyckte till och med att det var spännande att luta sig ut över kanterna och titta ner.

På väg hem från Hisingssidan gjorde vi ingen affär av Texas rädsla. Hon skulle inte få chansen att misslyckas sa matte och bar ombord henne igen. Nu stod vi ute på däck hela tiden. Texa sa att hon nog kunde tänka sig att bli en liten skeppshund. Det var ju kul att parera för vågorna.

När vi gick av lät matte Texa vara kvar på marken och tänkte att fastlandet nog skulle utgöra en naturlig dragningskraft för den unga damen att våga gå ut på landgången och bryggan. Hon hade rätt. Nu gick den lilla av - visserligen väldigt skeptisk - men ändå. Hon klarade det!

Matte kramade om oss båda och sa att bättre promenadsällskap får man leta efter. Ja, hon har så rätt den där matte. Vi är bäst!