Gulp...

Det är mycket få fina dagar just nu. Det ena lågtrycket och ovädret efter det andra har tagit kölapp ute på haven i väster. Med jämna mellanrum rullar de in över västkusten med stormvindar och regn eller blötsnö. Ingen i familjen är speciellt intresserad av att sticka ut nosen under dessa förhållanden.

Så när det äntligen hade mojnat och solen faktiskt lyste åtminstone en stund, packade matte in oss och fika i lilla bilen. Idag stod Jonsered på programmet. Det fina med Jonsered är att det går att göra en kort "springa lös" promenad, en lagom, en lång, en ordentligt lång eller en jättelång promenad. På alla promenaderna kan vi få springa lösa och härja. Vi brukar ta en lång promenad när vi är i Jonsered, men idag tyckte matte att vi skulle passa på att ta en ordentligt lång promenad.
Den ordentligt långa promenaden är rätt krävande. Mycket kuperad och man ska upp ordentligt på höjderna, men i gengäld får man ta del av väldigt vacker natur och vackra små sjöar där det är fint att fika.
Det var första gången som Texa var med och gick den här promenaden - hon hade inte en aning om vad som väntade längre fram. Själv hade jag faktiskt glömt att det finns en knepig passage på ett ställe.
Matte hade dock inte glömt. Den sista lilla biten ner till hängbron över passagen mellan Lilla och Stora Ramsjön funderade hon lite på vad vi skulle göra om hängbron var trasig eller ännu värre helt borta. Att gå runt sjöarna är lite knepigt. Svår terräng, myrmark eller höga branta klippor. Matte sköt undan de tankarna. Och visst fanns bron där. Här är vyn som matte först ser den.

Lite bekymrad blev hon... Bron är visserligen i rätt OK skick. En och annan bräda lite trasig, den lutar en del, men framförallt var den helt täckt med rimfrost. Om man är tvåbent och kan hålla i vajrarna som fungerar som räcke så är det väl OK att ta sig över trots att den gungar ordenligt och dessutom är såphal.
Är man som vi, fyrbeningar och dessutom lite korta i rocken blir det lite knepigare. Här på bilden är jag och Texa på väg upp på bron.
Texa blev klart orolig och kikar skeptiskt framåt, förbi mig. Va?! Ska vi gå över den här? Och över vatten också?! Hela skapelsen gungar ju bara man rör på sig! Och tassarna slinter! Och så vattnet också. Nä! Det gör jag aldrig!

Texa skuttade demonstrativt av bron och tänkte inte sätta en endaste tass på den igen. Matte funderade lite och sen sa hon till mig att det var lika bra att hon bar över Texa till andra sidan i famnen. Hon sa att eftersom det är så halt på bron kan det hända en olycka och det vill hon inte vara med om. Vattnet är kallt - till och med lite tunn is, det är 0-gradigt i luften och säkert 45 minuter kvar tills vi är vid bilen. Här tar vi det säkra före det osäkra och så bar hon Texa över bron. Över axeln ropade hon till mig att om jag ville så kunde hon hämta mig också.
Här är vyn som möter mig när jag står på kanten för att gå ut över bron.

Måste erkänna att jag var liite stressad vid det här laget. Hörde inte riktigt vad hon sa där hon traskade iväg med Texa. Ville såklart inte bli lämnad här. Bron gungade rejält när matte gick över den. Jag hoppade raskt ner och tänkte att det kanske känns tryggare att simma redan från början. Jag menar istället för att dratta i med huvudet före och därefter hämta andan och börja simma. Jag gick i vattnet - men hua mig så kallt det var! Snabbt upp igen. Här gäller det att fatta ett beslut. Jag är ingen fegis - jag är Clova! Bron ska forceras!

Matte var nu över på andra sidan och bron hade lugnat ner sig. Hon höll på att sätta fast Texa i stolpen när hon tittade upp och fick se mig försiktigt ta mig över bron. Steg efter steg balanserade jag, meter efter meter lades till handlingarna. Matte uppmuntrade mig och sa att jag var så duktig.
Här har jag precis tagit mig över och fått massor av gott godis av matte. Vilken modig hund jag är! Och vilken balans! Och kroppskontroll! Tamejfan om jag inte är allra bäst!

Nu kunde vi gå vidare och strax var det dags för fika. Vi satt på stenen som syns på översta bilden och matte kramade om oss båda och sa att bättre kompisar på promenad får man leta efter. Vi vovvar kikade lite på varandra och tänkte att; matte är väl rätt OK hon också - hon duger...