The bitch and the pussgurka

Vi tikar har det inte lätt...Under en rätt så lång tid är vi busiga och spralliga precis hela tiden. Ständigt på lekhumör och med en glimt i ögat som lovar oväntade och spännande händelser som krydda i tillvaron. Personerna har fullt sjå att hänga med i svängarna. Livet leker och jag är utåtriktad, lekfull och snäll mot mina kompisar.
Så kommer man till löpet och den lilla vovven får plötsligt ett jätteego! Störst, bäst och vackrast. Hoppas att världen och alla snygga killar är redo för här kommer Clova! Ständigt på ragg efter drömkillen, spanar och luktar jag mig runt i tillvaron. Fortfarande är jag snäll mot mina kompisar och på bushumör mest hela tiden, men som sagt...hur skall jag komma i kontakt med en snygg grabb och hur sjutton blir man av med matte?!
Så inträffar skendräktigheten (eftersom jag inte lyckades träffa en karl på tu man hand) och den påverkar mig rätt så mycket faktiskt. Jag går nog genom i princip alla faser som en äkta dräktig tik gör. Jag blir lite lågmäld och eftertänksam, även om jag fortfarande gärna är med på bus. Jag får perioder med illamående på morgonen och dålig aptit i samband med det. I slutet är jag trött och har ingen större lust till varken lek eller promenader. Nu börjar jag också bli lite bitchig mot mina vänner...
Min bästa kompis Ellen blir då lite undrande över mitt beteende och för att försöka kompensera mitt lite sämre humör och ställa allt till rätta igen blir hon en riktig pussgurka. Hon pussar mig, men framförallt pussar hon mina personer. Det är som om hon skall försöka släta över mitt uppförande. Jag blir bara irriterad och snäser ordentligt åt henne. Låt bli min lillhusse!!! Då blir alla arga på mig! Va! Jag har ju bara sagt åt Ellen att låta min lillhusse vara ifred. Min lillhusse pussar JAG!
Till sist kommer det en knepig fas...Helt plötsligt blir jag ruskigt orolig och får ont i magen. Sprang omkring hela natten i stugan den här gången. Hade väldigt svårt att komma till ro. Först fram på morgonkvisten kunde jag somna ordentligt. När matte kollade mig på morgonen såg hon att jag hade lite flytningar och lite svullna juver. Matte satte genast in Galastop. Fram på kvällen började det komma lite mjölk. Nästa morgon hade jag en hel del mjölk. Det känns verkligen som om jag har fått en hög med valpar och att någon har gömt undan dem. Jag tillbringar nätterna med att leta efter dem. Varje gång som jag gått runt stugan och försäkrat mig om att det inte finns några valpar hoppar jag upp i sängen igen för att försöka sova. Bara för att några minuter senare bli osäker igen och ta ett nytt varv.
Maten äter jag inte, har ingen matlust, men jag vaktar på den...ska ha den när det blir sämre tider och valparna behöver den. Om jag får ett smaskigt ben går jag genast ut i trädgården och gräver ner det. Kan också vara bra att ha sen. Eftersom jag har så mycket att vakta är jag vid det här laget ordentligt bitchig. Ellen, den stackaren, får sig en skrapa både nu och då...vilket får henne att bli ännu mer pussgurka...
Efter några dagar försvinner de här konstiga symptomerna och jag blir mig själv igen. The bitch är återigen den underbara, busiga och roliga Clova. The pussgurka tror jag dock består. Ellen är nämligen en superglad och supersocial vovve. Hon är också min bästa kompis och jag är glad att hon har överseende med mig när jag är lite annorlunda...leken oss emellan startar direkt när jag är normal igen - inga sura miner alls.
Åh vad livet är toppen!