Vilket gäng!

Vår agilitykurs består av ett gäng härliga cairnar. Och - måste jag erkänna - alla mattar och hussar är också helt klart mer än OK. Vi har nu haft 5 kurstillfällen och vi går från klarhet till klarhet. Från första gången har vi, fulla av entusiasm, tagit oss an alla hinder. En del hinder är superenkla, andra är kluriga, några är svåra och några lite läskiga. Från början tog vi hinder och svårigheter ett och ett för att lära oss från grunden. Både vovvar och personer behövde lära sig kommandon och teknik. Nu har vi kommit så långt att vi har börjat springa banor. Vi har inte med alla hinder ännu, men det blir ändå en utmaning - framförallt för personerna. De skall visa oss rätt hinder och säga rätt kommando för samma hinder. Dessutom ska de göra det i rätt tid. De skall hålla godiset i rätt hand. De skall "handla" oss från rätt sida. Och rätt som det är så ska de byta sida och köra från andra hållet. Faktiskt är de rätt duktiga.

Även min matte håller stilen tycker jag. Hon är dock lite fipplig mellan varven och lurar mig att göra fel. Som när hon efter ett hinder satte högsta fart framåt och sen ropade "bordet". Jag satte också högsta fart och flög upp på bordet - lade mig ner redan i luften för att sen stanna kvar på bordet i 5 sekunder. Trodde jag ja...men med den höga farten var det stört omöjligt att bli kvar på bordet - jag gled med samma höga fart av bordet och ner på marken. Både jag och matte såg ruskigt snopna ut och kom helt av oss efter det. Resten av banan blev inte riktigt som vi tänkt oss och nästa gång det var dags för bordet var jag beredd...Hoppade upp något försiktigare och lade mig till rätta - och sen låg jag kvar - och matte sprang vidare. Jag tittade efter henne - hon är bra tokig hon - den här gången kräver jag godis om det ska bli något mer springa och hoppa för min del. Tog ett par sekunder innan matte fattade att jag inte var med, sen kom hon tillbaka till min liggande kropp. När ordningen var återställd sprang vi vidare och tog resten av hindrena galant.

Matte påstår att min högsta nivå är väldigt bra. I mina (och mattes...) bästa stunder är vi både snabba och fokuserade på rätt uppgift. Tyvärr är min lägstanivå riktigt låg...den måste vi jobba på anser matte. Jag koncentrerar mig ibland på fel saker säger matte. Som att jag vill bestämma om de andra hundarna skall få ha kul eller få godis. Eller så vill jag bara gå och nosa en stund. Det finns massor av gott att nosa efter på en agilitybana - och då bryr jag mig inte ett dugg om mattes kommandon. Detta att jag är lite bitchig mot de andra hundarna i vissa situationer tycker matte är lite pinsamt. Men jag anser att om man inte tar för sig, så kan det hända att de andra får mer godis eller mer kul än jag. Och det skulle vara helt galet. Ska det vara övervikt åt något håll så är det minsann jag som ska ha mer kul och mer godis än alla andra. Finns absolut ingen rättvisa i det - det bara är så!

På bilden nedan kan ni se hur vi sitter och väntar på vår tur. De flesta väntar lugnt på sin tur. Jag stirrar ut matte för att få henne att tränga sig i ledet så det blir min tur hela tiden. Och om det inte är min tur hela tiden så vill jag åtminstone ha godis för att vara tyst och snäll. Fast till och med jag börjar lära mig att passivt vänta - jag klarar det åtminstone en liten stund nu. Det är bara bra att allt inte går som på räls redan nu - tänk då skulle det ju inte finnas något att förbättra och träna på. Jag har förbättringsområden både vad gäller hinderteknik, springa banor och vänta på min tur. Det har matte också - plus att hon måste förbättra sin kondition. Så hon har mer att träna på än jag - det borde innebära att vi kommer fortsätta med agility efter att den här kursen är slut. För det bästa med matte är att hon sällan ger upp - hon vill prestera bra!

Bilderna har Ellens husse Lasse tagit. Visst är de fina!