På egna ben

Kändes lite som examen idag... För första gången åkte jag och matte alldeles själva på en officiell utställning. Ja helt själva var vi ju inte. 63 vovvar var anmälda i rasen cairnterrier och sammanlagt var det väl en sisådär 3700 hundar på plats för utställning. Och så hade vi en liten, men tapper supporterskara med oss... Lillhusse och husse hängde med på utflykten till Tvååker. Och de två är riktigt hängivna supportrar till mig. Tycker utan tvekan att jag är den absolut snyggaste cairnterriern som världen har skådat.
Vi fick väldigt bra parkering trots att vi inte var på plats förrän klockan 9. Det var tur eftersom det var en hel del som skulle med in på utställningsområdet och husse har liksom nog med att få med sig sin kropp. Lillhusse tog hand om mig och matte kånkade på den lilla, lilla överfulla vagnen som välte flera gånger på väg in.
Precis när vi parkerat satt jag i buren och skällde på i stort sett varenda hund som gick förbi. Så fort jag kom utanför bilen insåg jag att vi var på utställning och tystnade. Alltså, det är helt omöjligt att hävda sin rang och position på ett sånt här ställe. Ingen idé att gå igång och ödsla en massa energi tänkte jag och höll mig tyst och snällt vid mina personers sida.
Och som sagt ensamma var vi definitivt inte. Så fort vi kom fram till vår ring hittade vi kompisar. Sweebreezegänget och Olsåkers var på plats och vi kunde låna lite skugga från deras tält och sätta upp vårt bord. Matte frestades svårt av att be Charlotte om hjälp med flufferiet men så tänkte hon att; nä nu jäklar ska jag klara detta. Sagt och gjort - matte kammade och fluffade (nästan som ett proffs), snackade med folk, tittade och beundrade de andra hundarna, funderade över ett och annat domslut och var en bland alla de andra utställarna. KAN SJÄLV tänkte hon som den värsta 3-åring...

I vår klass var det 14 tikar anmälda. Det är många som ska samsas om utrymmet. Jag är dock en rätt van utställningsvovve nu och vet precis hur jag ska göra och uppträda. Hittar inte på en massa hyss längre. Matte känner sig lugn vad gäller mitt uppförande.
...men oj så nervöst det ändå var. Vad skulle betyget bli den här gången? Kolla! Det blev en 1:a i bedömning. Oj så roligt och så stolta vi alla var. Matte köpte så klart min röda rosett till att pryda väggen därhemma.

Så här glad och avslappnad blir man när 1:an är bärgad. Jag får godis utan motprestation. Vi var sen inne i konkurrensen bland öppentikarna, men den här gången fick vi ingen placering. Det var andra snygga tikar som föll domaren mer i smaken. Varken jag eller matte är besvikna över det. Vi tycker att vi gjorde en heljuten insats idag. Och matte vill inte byta ut mig mot alla champions på hela utställningen. Mycket av charmen sitter i personligheten och den kan rimligtvis inte domaren ha någon större uppfattning om på så kort tid.

Husse och lillhusse tyckte dock att domaren hade fel... Min fanclub tyckte att jag borde stått främst bland alla. Tja - det är väl just det man har fans för... att stötta i med och motgång...favoritlaget/vovven är alltid bäst.