tisdag 5 oktober 2010

Mästarnas mästarinna

Det var dags för avslutning på agilitykursen.
Vi har varit 10 cairnar som tillsammans kämpat på fortsättningskursen. Ibland har vi kämpat med våra personer, ibland mot våra personer och ibland trots våra personer. Någon enstaka gång har våra personer fått kämpa med oss... Det har faktiskt hänt att vi föredragit eget nosande efter tappat godis, rävjakt, pinka på hinder, skälla på andra eller ständigt hoppa vid sidan av däcket. Men inte är det ofta inte. På det stora hela har vi alla varit mycket uppmärksamma och taggade inför våra uppgifter. Våra instruktörer Mia och Eva tycker att vi är jätteduktiga hela bunten. Och får jag erkänna - de tycker att våra personer också är duktiga. Måste berätta att även våra instruktörer har varit kanonbra. De har lotsat oss framåt mot nya hinder och mål i ett lagom inspirerande tempo. Det har aldrig blivit tråkigt eller för svårt. Bara varit en härlig drivkraft framåt. Vi vill bli bättre och vi vill lära mer!
Fast jag har förstås fått vatten över mig ett par gånger av både Mia och Eva. De säger att jag förtjänade det då jag i flygande fläng varit på väg fram mot någon annan för att sätta denne på plats. Kanske skulle det hamna på minus...Nähä inte det nä...Matte blänger på mig nu och säger att även det var positivt. Hon säger att jag behöver lära mig att veta hut. Och det var verkligen effektivt. Jag slutade genast min "attack" och vek undan lite snopen.
Inför sista kurstillfället var vi nu informerade om att det var dags för avslutningstävling. Vi hade fått klart för oss att vi den här gången skulle springa samma bana allihop. Det skulle gå på tid. Om man rev, vägrade, tog fel hinder eller gjorde något annat fel så blev det 5 sekunders tillägg på totaltiden. Detta för att alla skulle få gå i mål och ingen skulle bli diskvalificerad. Det kändes bra. Jag älskar att höra applåderna när jag går i mål. Gillar förresten applåderna man får när namnet ropas upp inför start också.

Eftersom alla gjort sådana enorma framsteg på kursen var det oerhört ovisst om vem som skulle ta hem segern idag. Alla var favoriter på förhand. Unibet avstod från att göra tävlingen spelbar för allmänheten. Odds var helt omöjligt att sätta. Alla var mästare på pappret och enbart dagsformen skulle kunna avgöra.

Den enda som absolut inte kunde vinna var Molly. Molly satt nämligen på färjan till Tyskland för vidare transport ner till det soliga Portugal. Vi var lite avundsjuka allihop på henne. Framförallt var våra personer avundsjuka på Mollys personer. Tänk att få byta ut höstrusket mot sol, värme och en och annan golfrunda. Fast tävlingen, den vill man ju inte missa...Lite synd var det nog om Molly ändå...

Precis som förra gången lottades en turordning. Jag fick nr 8 som startnummer. Jag har blivit bättre på att lära mig vänta, men det är ändå lite svårt att höra hur kul de andra har.

Nu fick alla värma upp lite på enstaka hinder och personerna kunde gå banan. Det gäller att se var svårigheterna ligger och var man ska göra sidbyten någonstans. Nu är inte jag och matte så duktiga på det där med sidbyten ännu, men man kan ju ändå planera var det borde göras om allt klaffar. Banan innehöll vanliga hinder, flyghinder, A-hinder, tunnel, slalom, bordet, däcket och balansen. Den var satt på ett smart sätt så att vissa hinder fick tas två gånger. Det fanns ett par naturliga ställen att göra sidbyten på om man klarade av det. På några ställen gick det att sända oss hundar och personen kunde gena för att snabba upp det hela. Det är onekligen så att det är personernas oförmåga att springa lika fort som oss vovvar som slöar ner tempot. Så om sändandet fungerar så finns det många sekunder att vinna. Synd att min matte inte fixar att sända mig...

Alla hundar som sprang både innan och efter mig gjorde strålande insatser. Applåderna dånade och matte sa att nu Clova, nu har vi verkligen fått något att bita i.
Det bor en liten tävlingsmänniska inne i matte. När det gäller något så blir hon, utan att själv fatta varför, lite extra på steget. Känner att pulsen går upp och att hjärnan på något sätt säger "nu jävlar". Tror att det bor en liten tävlingsvovve inne i mig också. Jag är lite slö och loj för tillfället eftersom jag är skendräktig. Kan vara rätt ointresserad av det mesta. Men när mitt namn ropades upp och jag till applåder gick in på tävlingsbanan hände något. Jag blev supertaggad och uppmärksam på matte. Kan väl tillägga att mattes extra goda godis i form av viltskav inte gjorde det hela sämre. Vi var ett supertaggat team - nu skulle vi göra vårt bästa!

Hela banan gick som en dans. Enda misstaget var att jag återigen ramlade av bordet för att jag hade för hög fart. För övrigt gick allt hur bra som helst. Matte fick visserligen springa med vid sidan på alla hinder. Vi har inte fått något vidare kläm på sändandet och då blir det för matte att springa lite längre. För mig spelar det ingen roll - det enda skulle väl vara att jag måste hålla igen lite så att matte hinner med. Vi var mycket nöjda båda två med vår insats när vi kom i mål. Hur långt skulle det räcka?

På prisutdelningen satt vi inne i klubbhuset. Nu var jag stökigare än någonsin. Det är så svårt att gå från totalt utagerande och full fart på tävlingsbanan till att sitta tyst och stilla och vänta på min tur att få pris. Energin liksom flödar i hela kroppen. Det pyser över så förskräckligt.

Det visade sig återigen vara en väldigt jämn tillställning. Det skilde inte mycket mellan första och sista plats. Lite tur och lite dagsform var det som avgjorde. Av alla dessa mästare blev jag mästarinna. Min bästis Ellen blev tvåa. Vi var inte dåligt malliga efter att det hela kungjorts.

Tyvärr har allt roligt ett slut säger matte. Nu var fortsättningskursen i agility avslutad. De flesta är dock så bitna av den här roliga sporten att det nu funderas på att starta en tävlingsgrupp. Mia och Eva berättade om möjliga upplägg för en sådan grupp och sa att de gärna håller en ny kurs för oss. Tror att de faktiskt gillar oss små illbattingar. Förhoppningsvis startar vi återigen upp gruppen efter nyår. Hoppas att alla hänger på - vi har ju så kul. Då skall vi få lära oss mer och kanske, kanske kan vi göra riktiga tävlingsbanor osäkra till våren. Då skall alla andra få veta vilket krut det är i en cairn!

1 kommentar:

Anonym sa...

Roligt att läsa om allt kul ni gör med era cairn. Har en själv och håller på med agility. Vore trevligt att se flera på tävlingsbanorna. Önskar att jag bodde nära så man kunde hänga med på aktiviterna. Hälsningar
Malin med Rune