För tjock...

...tycker domaren i sin kritik...

Man kan nästan se på hans ansiktsuttryck att det är något som han inte är riktigt nöjd med. Men kolla min mattes stolta hållning och ansikte - hon tycker att hon visar fram den finaste cairnen för dagen. Och kolla in mig - jag tycker också att jag är fin.

Domaren överlevde...

...som ni ser. Utan ett enda bitmärke! Men som ni också ser av min uppsyn så tycker jag att den här delen av uppvisningen är helt onödig.

Matte var ju som tidigare sagts - mycket orolig för vad jag skulle hitta på den här dagen och till och med tänkt ställa in hela evenemanget. Jag käkade dessutom upp en liten skumgummiboll på kvällen vilket inte lättade upp stämningen precis. Kan ju inte vara helt hälsosamt med en boll i magen tyckte personerna...Matte tänkte att det är lika bra att åka - det finns ju veterinärer på plats och tog en likadan boll med för att visa så att de skulle kunna avgöra om det var farligt eller inte. På vägen ner kräktes jag upp hela bollen igen - så var åtminstone den saken ur världen.

På utställningen var matte så nervös att Charlotte erbjöd sig att gå med mig - matte tackade först ja - men när jag stod på trimbordet för sista finputsningen tittade jag och matte varandra i ögonen och kom fram till att vi är ett team. Vare sig VI ska bita domaren i näsan eller göra en fin uppvisning så gör vi det TILLSAMMANS.

Och det gick faktiskt ganska bra - lite tvekan på bordet men domaren var snäll och tog en kladdig köttbulle av matte och lockade mig - så han fick titta på tänderna och klämma på hela kroppen. Sen sprang vi som på små moln i ringen och vi var jättesnygga både jag och matte, gjorde uppställning som man skall och sen fick vi kritiken. Domaren tyckte att mycket var bra men att jag kunde haft en bättre nacke och min rygglinje var lite för mjuk - men så bar jag lite för mycket vikt tyckte han. Aj aj aj då - ser på matte att det blir till att banta om vi ska vara med på fler utsällningar. Betyget blev en 2:a, men sällan har väl en gladare matte gått ur ringen med sin vovve och en 2:a, för det kändes som en seger för oss. Alla inblandade är hela och rena och inget KEP eller 0 i protokollet. Puh! Jag vet att matte innan utställningen hade en liten förhoppning om att jag skulle få en 1:a en utav dagarna men som det hela utvecklade sig är hon jättenöjd och glad över sin Clova. Köpte ny pipleksak och ett ben som jag fick som belöning nu när jag inte fick någon rosett. Ben är bättre än rosett tycker jag, men det tänker jag inte säga högt, för då blir matte orolig att jag gör något nytt hyss nästa gång för att få ben istället. Kanske skall klura på hur man kan få både ben och rosett.

Nya hyss!!

...ger matte fler gråa hårstrån!! Och hon har redan rätt många ska ni veta.

Jojomänsan - det ska inte vara lätt att åka på utställning med liten Clova. Som vanligt med matte hade vi tränat de olika momenten som ingår i utställningsringen. Allt har funkat bra hemma, matte var bara lite orolig att jag skulle vara frånvarande och inte visa mitt bästa jag pga av löpet. Ha! jag hittade ett nytt sätt att få ett oönskat betyg. Hon hade ju glömt det här med att träna mig att visa mina tänder så när det var dags för mig på bordet så tvärvägrade jag och kastade mig hit och dit i "panik" för att slippa. Synnerligen effektivt måste jag säga - matte blev helt ställd och visste inte vad hon skulle göra. Domaren lät mig gå ner och springa ett par varv för att sen kalla upp mig på bordet igen - samma visa och då försökte han titta på tänderna när jag stod på marken men icke sa Clova - jag visar dem INTE! Alltså - en helt främmande karl skall kolla dig i munnen - det är klart att man måste protestera. Tänk om han är veterinär och det kommer att göra ont. Nä, det blev inga tänder visade och därmed blev man diskad med betyget KEP som betyder "Kan Ej Prisbelönas". Domaren var faktiskt jätteschysst mot oss och pratade länge med matte om det hela. Hade jag varit äldre hade han tvingat mig, sa han och då kunde framtida ev. utställningar vara förstörda om jag blivit riktigt rädd och blivit aggressiv och bitit honom. Nu stoppade vi det hela här och jag fick lämna ringen med anmodan att gå hem och träna "visa tänderna". Efter att hela utställningen var klar fick jag öva på bordet - till och med domaren kom fram igen och fick åtminstone ta i käkarna och titta lite - samtidigt som de matade mig med godis...

Så nu sitter matte här med pannan i djupa veck och de grå hårstråna blir fler och fler - hon funderar på att ställa in morgondagens utställning. Hon är nämligen livrädd att jag ska bita nästa domare som hon har hört är mer barsk och mycket kritisk. Ja vem vet vad som flyger genom min hjärna i morgon?! Det finns ju faktiskt fler mycket "olämpliga betyg" än 3:a och KEP. Har hört att man kan få 0:a också - det är riktigt allvarligt har jag förstått. Ja den som vågar får se...

Oönskat attraktiv...

Jaha - så löper man igen. Känns konstigt i hela kroppen och jag måste "städa mig" ideligen. Humöret pendlar, ena stunden är jag bitchig nästa ynklig, så är jag glad och nästa lite nere. Bomull måste ha hamnat i mina öron för jag märker - till och med själv - att jag är i min egen lilla värld och bara måste lukta överallt där killar har kissat. Kan väl säga att promenaderna för tillfället inte går speciellt mycket framåt. Går jag i koppel så är det lätt att bromsa på ekipaget - det är bara att vägra röra på sig. Matte blir galen och kopplar loss mig - när hon går iväg själv måste jag ju följa med, jag vill ju inte bli lämnad ensam kvar. Då får luktandet stå tillbaka och jag lunkar efter. Jag är klart killtokig och studerar alla noga, både till storleken små vovvar och stora. Har kommit fram till att stora grabbar inte är något för lilla mig - därav rubriken oönskat attraktiv. Jag och matte stod vid sidan av vägen och väntade in en stor schäferhane som kom en bit bort. Han sniffade i luften och blev mer och mer upphetsad ju närmare han kom - drog i kopplet så att det nästan var svårt för hans person att hålla honom...Min matte såg nästan lite orolig ut och ställde sig beskyddande framför mig och försökte se tuff ut - hon insåg att det inte skulle bli bra med en schäfer till en cairnterrier...Nu började jag också bli lite orolig - jösses han hade ju sina mest privata delar synliga - och började skälla som besatt - NEJ, NEJ, NEJ jag vill INTE ha din uppvaktning - FÖRSVINN. Som tur var lydde han - om det var mig eller sin matte vet jag inte - men han försvann, trånande kikande över ryggen. Puh! Det gäller att hålla på sig även om man är lite killtokig för tillfället. Jag tolererar inte vem som helst ska ni veta!

Detta med löpet har gjort matte bekymrad inför utställningen i helgen också. Hon tyckte att det räckte med att min päls fortfarande är för kort som sätter ner betyget. Min uppmärksamhet har blivit lidande och svansen åker gärna ner hela tiden, hållningen är väl inte heller på topp - blir lätt så när man har så mycket att stå i. Ska försöka skärpa mig på uppvisningen men jag vet inte om jag har så mycket lust för tillfället - vad spelar det för roll om det står en 3:a igen på bedömningsprotokollet? Jag är ju samma goa Clova ändå! Och snygg! Så det så.

Fästingplåga

Usch och fy för dessa små dummingar - de sätter sig på min kropp och suger av mitt blod. Dessutom kliar det! Och sjuk kan man bli...

Länge klarade jag mig genom att äta ett kosttillskott men nu går det inte längre säger matte. Tills för bara en dryg vecka sen hade mina personer bara plockat enstaka fästingar - oftast räckte det med att kolla igenom pälsen efter promenad, så hittade matte dem krypandes runt utan att de hade fäst. Men nu...nu hittar hon både krypande och fästade dummingar hela tiden. Så länge de kryper är det ju ingen ko på isen - lätt som en plätt att ta bort, men när de sitter fast är det jobbigare tycker jag. Matte har små krokar som hon tar bort fästingen med och det är OK så länge de sitter någonstans på kroppen. Jag tycker nämligen att krokarna är lite läskiga och vill helst inte se dem. De flesta dummingar sätter sig på huvudet och runt ögonen på mig och då blir jag hysterisk om hon kommer med den där kroken, det är bättre med snälla fingrar som kniper bort den. Problemet är bara att när hon tar om fästingen så följer det gärna med lite av håret också och eftersom de flesta dummingar sitter på huvudet så är jag väl snart skallig. En dag hann hon inte kolla så noga och morgonen därpå hittade hon 6 dummingar - då fick matte nog och åkte till apoteket och köpte Exspot att droppa i nacken på mig. Hoppas att detta hjälper - hur kommer jag annars att se ut på utställningen i Tvååker.

Bakspår och plums i vattnet

Jag berättade ju sist att jag såg matte smussla med svarta plastpåsar i frysen och visst blev det ett spår till mig! Hon gick iväg med magväskan på magen och den konstiga käppen - UTAN att ta med mig. När hon kom tillbaka skuttade jag upp och ner av iver att få ge mig iväg - kom igen nu matte! Hon bara sa åt mig att lugna mig och började tvätta av all den goda lukten av staven och händerna. Åh vad jag blev besviken - gick och la mig i ett hörn där jag kunde se henne och blängde under lugg. Varför vänta och skjuta upp det som man kan göra med en gång?

Efter flera timmar kom husse hem från jobbet och då äntligen var det dags att gå. Jag tog täten och ledde lillhusse i ett snabbt och bra tempo mot skogen, matte och husse i släptåg - hoho här skall spåras! Vi gick en runda först och jag sprang förstås lös, ivrigt zickzackandes - när kommer vi till spåret? Hörde matte säga att hon nog skulle koppla mig eftersom vi närmade oss - men det var försent...Jag fick nämligen upp vittring på något och rusade iväg in i skogen. Matte ropade att jag skulle komma, men jag var inte öppen för ingående samtal - jag hade fått upp något och for omkring fram och tillbaka där jag tyckte att det luktade mest och helt plötsligt fick jag upp spåret och satte igång arbetet. I våldsam fart gick det framåt tills det plötsligt tog tvärt slut - här luktade det jättemycket på en punkt men här finns ju inget!! Jag irrade fram och tillbaka och letade efter belöningen - men hittade bara en liiiten broskbit. Nu hade matte kommit fram med lillhusse och husse. Jag tittade förvirrat på henne - matte var är belöningen?, jag har ju kommit fram!!!Hörde hur hon sa till hussarna att det antagligen var förstört eftersom jag kommit på spåret och gått det baklänges, men att vi skulle försöka ändå. Jag fick på mig selen - just det, den skulle man ju ha - och matte visade på platsen som jag vid det här laget undersökt och blivit besviken på. Min förvirring var total - gick runt runt för att hitta vart jag skulle gå vidare - matte visade ju åt det hållet som jag redan kommit ifrån. Efter en stund bestämde jag mig för att trots allt gå åt det håll som matte visar - redan efter ett par meter känns allt bra - spåret känns starkt och rätt. Jag jobbar fint och självsäkert, fixar vinkeln som kommer hur bra som helst och slutet tar jag perfekt - YES YES YES där är ju klöven!!! Jag får tugga ordentligt på den och sen bär jag den ut ur skogen. Åh vad bra det blev trots allt. Jag är lycklig och stolt promenerar jag i täten för min flock - här kommer en som kan jaga ser ni.

Någon dag senare var det dags för ny utflykt - det packades matsäck i ryggsäck och sen gick vi alla på promenad i skogen. Vi gick till andra sidan sjön, till "stenen", där vi badade och lekte tillsammans. Detta är en jättebra badplats, inga bilar eller andra människor i närheten så jag kan få vara lös och skutta på stenar och plaska i vattnet precis som jag vill eller ta en tur i skogen om jag känner för det. Nicke hade en vattenboll med sig och den kastade han ut och jag fick hämta den, jag till och med simmade några spratteltag, sen sprang jag och lekte med bollen. Klättrade upp på picknickstenen och lät bollen rulla ner i vattnet och klättrade sen ner för att se vart den flöt iväg. Oftast flöt den in till land där jag kunde hämta den igen och sen upp på stenen för att göra om proceduren. Men så en gång flöt den utåt istället - jag tittade på lillhusse - visst hämtar du den åt mig? Lillhusse log och sa att den får du själv hämta...jag klättrade ner och började ta efter den, men den flöt bara längre och längre ut. Nu ryckte lillhusse in och började gå mot bollen - men det var redan försent...Jag fick nämligen övervikt framåt och tappade balansen och PLUMS så var HELA hunden under vattnet. Jag kom upp och simmade mot stenen, hittade fotfäste för bakbenen i vattnet och fick upp frambenen på stenen, men kom inte upp utan blev stående med en olycklig min och genomblöt i håret. Nu kom matte till undsättning och lyfte upp mig på torra land där jag kunde börja skaka och rulla mig torr. Nu var jag lite skeptisk till att gå i vattnet igen men efter lite lock och pock så var jag i igen. Sen var det dags för picknick och jag fick också lite utav maten som de hade med - köttpirog är jättegott! Vi hade det härligt där i solen på stenen jag och min familj. Hoppas vi hittar på något kul snart igen.