Skvaller bland höstlöven

Tro det eller ej, men det fanns faktiskt en fördel med att ha kennelhosta. Det har faktiskt stärkt min relation och mitt förtroende till mina personer. Nu var det ju inte så att det var dåligt med något av det innan heller, men nu har vi fått till bra rutiner på promenaderna tycker jag.

När man bor i stan är det i stort sett omöjligt att gå på promenad utan att träffa andra hundar. Det finns vovvar precis överallt och de flesta är snälla och trevliga att samspråka med. Problemet för mig är att jag ändå inte riktigt litar på de andra hundarna. Det finns en och annan som inte är schysst. Då finns det enligt mig två vägar att gå. Antingen så skäller man ut den andra vovven enligt noter eller så slänger man sig pladask på magen och gör sig liten och snäll. Vilken lösning jag tar till beror lite på var jag är och vilken typ av hund jag möter.
Är jag hemma på gården spelar det ingen roll hur stor, svart eller varglik hunden är - den får en utskällning - garanterat. Är jag utanför mitt revir är det beroende på hur den andra hunden verkar som jag väljer förhållningssätt. En cairn skäller jag aldrig ut. Andra hundar i min storlek brukar jag mest vara nyfiken på, skäller sällan, kan lägga mig på magen någon enstaka gång. Stora vovvar i alla färger och former tar jag mig en rejäl titt på för att försöka avgöra deras sinnelag. Jag drar mig inte för att skälla på dem, men oftast "fryser" jag fast i stående, sittande eller liggande ställning tills de har gått förbi mig. Precis när de gått förbi brukar jag skälla till. Det tycker min matte är löjligt beteende, men det känns liksom lite som om jag fick sista ordet.
För ett tag sen var min matte på en föreläsning om problem med hundmöten. Där pratades det mycket om "skvallerträning". Det har vi redan varit inne på, lite på tvären förut, men nu fick matte lite mer kött på benen och tips på hur det skall gå till. Dessutom hade vi nu, med tanke på kennelhostan, det perfekta tillfället att köra det fullt ut. Jag fick ju inte hälsa på andra hundar och andra hundar fick inte hälsa på mig eftersom jag kunde smittas. Våra tidigare försök har nämligen ibland havererat på grund av att det är så svårt att säga nej till att hälsa på andra i tid och otid.
Nu var det solklart. Titta på vovve = godis, titta igen = godis, titta och fokusera på matte = godis, titta på matte eller vovve och fortsätta gå vid mattes sida = massor med godis, gå förbi vovve vid mattes sida = ännu mer godis, gått förbi vovve vid mattes sida = godis och en superglad matte.
Ibland visar jag mitt oberoende efter mötet genom att vända mig om och skälla lite efter den andra hunden. Då blir matte sur...

Nu skall vi inte skryta med att detta löper perfekt alla gånger, men både jag och mina personer märker en skillnad. Skall jag vara ärlig så är det rätt skönt att inte behöva bry mig om den andra hundens eventuella taskiga sidor. Vi skall inte hälsa - punkt.

Så trots att jag inte smittar alls längre och faktiskt har fått leka med några av mina kompisar tar matte gärna till orden ute på promenaderna - "hon har precis blivit frisk från kennelhosta, men smittar troligen fortfarande". Supereffektivt. Inte en hund vill hälsa.

Matte på kurs

Jaha...så försvann matte på kurs. Utan mig...

Det var i helgen som det tydligen begav sig. På lördagen var jag visserligen frisk, men jag hade bara varit hostfri ca en vecka så det var säkrast att lämna mig hemma. Jag hade sett vad matte packat ner i ryggsäcken och det var inte spårprylar precis...nä borste, kam och klotång åkte ner i säcken. Det är inget bra tecken det - kanske var det lika bra att vara hemma.
Det var dags för trimkurs.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om detta att matte ska försöka lära sig att trimma lite själv. Det är ju bra att hon är intresserad av mig och allt som har med mig att göra. Men trimma...jag är skeptisk... Det gör Charlotte så himla bra. Jag blir jättesnygg och så får man träffa kompisar och Bobby. Hur jag kommer att se ut om matte drar i pälsen kan man fundera över. Tänk om jag ser så tokig ut att jag inte vill visa mig ute? Och tänk om hon inte har den rätta knycken och segdrar så det gör ont? Eller tar för stora tussar? Mmm, det finns en del att oroa sig för. Kan det verkligen sluta väl?

Hon berättade när hon kom hem, om allt som instruktörerna sagt och visat. Ann-Christin Larsson, Eva Hamilton och Millan Svensson hade tydligen lämnat en massa information, instruktion och tips om hur man börjar och fortsätter på sin egen bana i trimningens ädla konst. Matte hade ju nu ingen egen hund att träna på men hade fått prova på några av de andra. Hon hade varit runt och kikat och lyssnat på allt som sas om de olika hundarna och vad som borde göras och hur på var och en av dem. Det var jätteintressant sa hon och nu var hon jättesugen på att sätta igång och träna på mig.
Här kan ni se hur hon tränar på mig och vad jag tycker om det... Jag är inte direkt imponerad. Hon fipplar, tar lite här och där. Ibland ett strå och ibland en hel tuss. Ingen större ordning och jag är mycket osäker på om hon har någon plan egentligen. Vi får väl se hur det här slutar.

Själv hoppas jag att hon väljer en annan kurs nästa gång... Typ agility eller så...

Nästan glömt...

...bort att jag skulle berätta om gårdens nyaste lillkille! Och det är inte vilken lillkille som helst utan det är en liten cairnvalp som heter Stellan.
Cairnarna tar över Linnéstaden - vi börjar bli många! Bara i mitt kvarter i Annedal är vi 4 stycken som jag känner. Det gillar jag för cairnar är de bästa hundarna och de bästa kompisarna.
Se bara vilket driv Stellan redan har i steget - de kommer bli kul att "rejsa" med honom när han blir lite större.
Dessa bilderna är tagna innan jag blev sjuk - så det har gått några veckor och Stellan har växt så det knakar. Jag har befunnit mig i karantän och inte fått träffa någon vovve alls, men nu är jag helt bra igen. Nu ska jag kanske kolla om han "duger" till lite tuffa tag...
Annars tycker min matte att jag har varit en synnerligen tråkig tant i umgänget med Stellan hittills. Varit rätt ointresserad av lek och satt honom på plats några gånger. Det är som vanligt med matte... hon begriper ingenting!
Alltså, det gäller att uppfostra de små. Visa dem vad som är tillåtet och hur jag vill ha det. Skall det lekas är det JAG som bestämmer hur och när.
Här visar jag Stellan hur man kan sitta snyggt - så får man godis.
Här har jag bestämt att vi nosar lite tillsammans. Kanske har någon tappat något ätbart... Matte säger att hon tycker jag skall låta bli att lära honom sådana "dumheter". Säger att man kan bli sjuk av sånt man hittar i naturen... Har jag inget som helst minne av!!!
Stellan är bra. Han lyssnar på vad jag säger och lär sig fort. Verkar väldigt intelligent om jag får säga min mening.
Då kan jag tänka mig att leka en stund. Här springer vi omkring lite och busar. Det är mycket spring och bus i hans ben. Han kommer att bli snabb när han blir större. Hmm - måste kanske träna lite på min snabbhet om jag skall hålla mig framför...
Så var det dags för inkallning. Det kommer andra hundar gåendes på gångvägen. Då vill min matte ha mig nära. Speciellt när jag leker med en valp.
Här skäller jag mot de andra hundarna - "Kom inte hit". Stellan blir så förvånad över mitt skall att han skuttar undan. Jag är faktiskt rätt stolt över mitt skall. Det är högt och genomträngande. Går genom märg och ben brukar matte säga...Och det fungerar skitbra - hundarna kommer sällan fram till mig.
Matte säger att det KAN bero på att de är kopplade...Jag föredrar att tro på att de har respekt för mig.

Klippkort

Matte säger att vi ska skaffa klippkort...

Jaha - säger ni kanske - på vadå?
Ja, inte är det hos Friskis och Svettis, hårfrisörskan, Coffe House, Liseberg eller Västtrafik.

Nä - hos veterinären!!!
Där hamnade jag nämligen återigen i måndags... Den här gången hos "min egen" husveterinär Hans-Jörgen Nielsen på Lerums Djurklinik.

Det hela började faktiskt redan på söndagen när Cairn i Väst hade spårträff uppe hos Diesel. Men det fattade inte matte...trodde att jag var på väg att bli lite förkyld. Jag hade ett "anfall" av typ inåtvända nysningar och jag snörvlade lite när jag spårade. För övrigt var jag den vanliga pigga och glada Clova som hade svårt att vänta på sin tur och flörtade vilt med karlarna.

På natten blev jag riktigt dålig igen...Hostade oavbrutet. En skällande hemsk hosta som fick hela kroppen att skaka. Med jämna mellanrum kom det upp vitt slem i attackerna. Oj vad jag kände mig ynklig och så trött jag blev. Det gick ju inte att sova överhuvudtaget i allt detta hostande. Personerna kunde inte sova de heller. Dels för att det lät så förskräckligt mycket och dels för att de blev oroliga.
På morgonen var det tänkt att matte skulle gå till jobbet, men det blev husse som for iväg istället. Det finns fördelar med att ha båda personerna på samma jobb. Matte fick vara hemma med sjuk vovve, sk VAV:a.
Nu ringde hon till veterinären så fort de öppnade kliniken och berättade hur det var med mig. Höll fram luren så att han kunde höra hur jag hostade. Vi fick komma direkt.
In på "specialrummet" där man inte är i kontakt med de andra djuren och så började undersökningen. Han började med att utesluta att det hade med hjärtat att göra - hjärtat pickade så fint så fint. Lyssnade på hostan, lungorna, kollade slemmet och tog tempen. Så kom diagnosen - KENNELHOSTA!!! Som jag är vaccinerad mot! Hjälpte tydligen inget vidare...

Hans-Jörgen sa att det inte är ovanligt med att man får kennelhosta trots vaccinering, men då brukar den vara lindrigare och mer kortvarig. Att jag fått den så kraftigt berodde troligen på att mitt immunförsvar var kört i botten i och med magsjukan. Han tyckte att jag såg så tunn och medtagen ut att han gav mig en "cocktail" med vitaminer och lite annat smått och gott för att hjälpa mitt immunförsvar på traven. Så skrev han ut recept på hostmedicin. Matte fick också ett recept på peniccillin att hämta ut om jag skulle bli sämre och få högre feber. Han berättade att det han var lite orolig för - i och med mitt taskiga utgångsläge - var att det skulle gå över i en lunginflammation eller ännu värre, hjärninflammation. Jag behövde verkligen inte detta så nära inpå min förra stjärnsmäll. Nu fick matte instruktioner om att tempa mig morgon och kväll och hålla honom underrättad om mitt tillstånd. Peniccillinet skulle hon ge mig om tempen steg och allmäntillståndet blev sämre.

Nu har det gått ett par dagar och jag känner mig återigen bättre. Hostar inte längre i vila utan kan sova gott och låta kroppen återhämta sig. Däremot kommer hostan så fort jag rör mig fortare än skritt eller om jag blir glad och viftar mycket på svansen. Skulle jag få för mig att skälla (får ju det ibland...) övergår det direkt i en hostattack. Så jag måste erkänna att jag är en rätt stillsam hund för tillfället. Lugnast så.

Nu får vi verkligen hoppas att jag inte smittade någon av mina kompisar - det skulle vara riktigt tråkigt.

Spring i benen

Det är konstigt... Jag och matte är sällan överrens om vad som är "bra och nyttigt" för mig. Den här gången var vi inte överrens om hur länge jag behövde ta det lugnt.
Först var vi inne på samma spår - söndagen var jag faktiskt ganska slak och tyckte att små kopplade promenader var fullt tillräckligt. Även måndagen stod jag ut i kvarteret, men med viss rastlöshet i kroppen. Därefter tyckte jag att det fick vara nog med lugn...
När det äntligen var dags för aktivitet var det en "tickande bomb" som skulle prestera på lydnadskursen. Jag lyckades faktiskt över mattes förväntan. Gjorde riktigt bra ifrån mig i de flesta övningar. Först på slutet rann överskottsenergin helt över kanten... Jag studsade på stället och förde oväsen. Matte hörde knappt vad de andra pratade om. Men alltså - bara stå still och prata - hur kul är det??! Händer ingenting av värde...alltså ingen chans att "tjäna" godis. Så klart att man pockar på uppmärksamhet.

Det bästa jag kunde gjort om jag får komma med min mening. Matte begrep att det var dags att gå på skogspromenad med Clova utan koppel. Nu gick det inte att "skydda" mig längre... Nu var det dags för Clova att få vara Clova igen. Övningar i all ära - men springet i benen måste få komma ut på det enda sätt som funkar. Nämligen få ge järnet utan begränsningar. Det gör man jättebra i skogen.

Matte hade lite taskiga vibbar över att ta med mig till Änggårdsbergen igen, så vi packade in oss i bilen och åkte ut till vår sommarstuga. Där finns det mycket skog att gå loss i.
Matte tog med sig svampkorgen - det är bra - då brukar det bli mycket frihet under ansvar för mig. Sköter jag alldeles utmärkt. Matte plockar med sitt och jag nosar på mitt. Och så SPRINGER jag. Matte brukar tycka att det är fantastiskt vilken fart mina korta ben kan få upp. Tror jag det - de är ju fyra och väl anpassade till min kropp. Min uppenbarelse i skogen är nästan lika vältajmad som en säl i vattnet.

Både jag och matte var mycket nöjda efter en rejäl tur i skogen. Hon hade hittat en hel del trattkantareller och jag hade fått springa, nosa och hittat spillning att rulla mig i.
När matte fick syn på det lilla som satt i pälsen skrattade hon bara och sa; Ja du förnekar dig aldrig Clova.
Trötta och nöjda kom vi tillbaka till stugan och där väntade en överraskning. Ellen och hennes personer hade också varit ute i skogen och plockat svamp. Nu fick jag och Ellen en stund på oss att leka medans personerna drack kaffe.

Åhh vad skönt det var att somna på kvällen - lite gott trött av frisk luft och motion. Nu känns allt som vanligt igen.