fredag 22 januari 2010

KlätterClova

och dessutom akrobatClova. Det är jag det. Skulle kunna lägga till spanarClova, sniffarClova och kissarpåkissClova också.

Det är så otroligt mycket man har att stå i när man löper...(och så himla lite hjärna...mattes anm*). Allt är liksom en förberedelse på att hitta en snygg karl. Egentligen behöver jag inte förbereda mig alls - jag har redan mina favoritkillar klara. Bobby och Elvis är jag ju kär i till och med utan löp och hormoner. Om jag bara kunde komma på ett sätt att liksom träffa dem på lämplig dag.

Eftersom personerna nu vakar över mig som en hök - omöjligt att rymma - så håller jag på med mina förberedelser så gott det går här hemma. Jag spanar och sniffar...och kissar...och kissar...och kissar. Det gäller att tala om för hanarna här i kvarteret att jag är extra söt just nu och för de andra tikarna att nu är det jag som är snyggast och bäst lämpad att föra mina gener vidare.

Hanarna talar om för mig vem de är genom att lyfta på benet lite här och där. Jag kommer efter och luktar både här och där. Sorterar intrycken jag får. Liten hjärna säger matte...- pyttsan! Jag har en massa information i den nu om alla killarna här i stan. Får plats hur mycket som helst och det är bara att fortsätta sniffa omkring. Men det är som vanligt med matte - hon fattar inte sånt som är viktigt eller självklart.
Ibland har grabbarna kissat på en snöhög, liten kulle eller typ en mur. Om jag märker att det är en extra intressant hane så vill jag självklart kissa där också. Alltså måste man klättra lite med rumpan. Ibland behöver man klättra upp med hela kroppen, men oftast räcker det med att jag liksom backar upp bakdelen på snöhögen eller lyfter över ena benet och hänger över kullen. Vid ett tillfälle lyckades jag till och med att få båda bakbenen att sväva och ståendes enbart på frambenen kissa på rätt spot. Då blev matte imponerad av min akrobatiska förmåga. Det blev faktiskt jag också.

En annan del i detta med kissandet är att det gäller att dosera ut det rätt. Jag är inte riktigt bra på det ännu. Jag kissar oftast för mycket den första gången så att det är lite svårt att få det att räcka till de andra 13 gångerna...Ellen är en stjärna på att få dropparna att räcka. Tror jag får studera henne lite...man vill ju inte stå där utan. Det är inte bara där killarna har pinkat som jag vill släppa några droppar. Framförallt vill jag dölja de andra tikarnas lukt med min fantastiska doft istället.

Igår var Ellen och hennes personer hemma hos oss. På kvällen gick matte ut med både mig och Ellen. Då hittade Ellen en punkt som behövde doftbeläggas. Jag kollade och tyckte likadant. Jag kissade också på punkten. Ellen var fortfarande inte nöjd och kissade för säkerhets skull ytterligare en gång efter mig på punkten. Så där ja - nu var det ordentligt gjort. Så där höll vi på några gånger. Den ena kissade först och den andra direkt efter på samma punkt. Det var det jag sa - Ellen kan det där med dosering - och hon löper inte ens. Hennes droppar räckte längre än mina. Hmm...

Ovanstånde bild visar en vanlig position på mig just nu. Jag sträcker mig så långt det är möjligt i kopplet för att kunna lukta på en intressant gul fläck...

Matte tänker att det går över igen.

Jag tänker att det är väl lika bra att jag får min vilja igenom. GE MIG EN KARL så att vi kan göra puppisar. Matte säger att det går inte just nu. Hon har ingen möjlighet att ta hand om en kull valpar just nu. Snacka om att ha liten hjärna...Det är ju JAG som i så fall ska ta hand om valparna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så glada vi blev när vi hittade Clovas blogg. Lycklig ägare till carinkille nr 2, som nu ska uppfostras enl. konstens alla regler. Vilket i verkligheten innebär att en ständig kamp om vem som är envisast råder. Det tröstar ett modershjärta för att citera Emils mamma, att läsa om Clova och hennes syn på livet./Christina

Katarina sa...

Jättekul att ni gillar bloggen! Och tack för kommentaren. Den uppskattas.

Visst är livet med en cairn härligt - och det inkluderar en hel massa upptåg och kamp om vem som egentligen bestämmer. Tror att det gör oss mattar och hussar till bättre hundpersoner. Det gäller ju att ligga steget före det lilla yrvädret. Vilket inte är det lättaste har jag märkt. Men tråkigt har man aldrig med en cairn i huset.

/Katarina