I sommarstugan

...är livet enkelt och härligt. Det finns så mycket att hitta på hela tiden och det är nästan alltid någon i familjen som har tid för mig. Och så finns ju Ellen, min "plastlillasyster", i stugan bredvid - vi leker och busar mest hela tiden. Våra mattar och hussar får "sära" oss ibland för att vi ska få gå ner i varv och återhämta oss, men vi börjar faktiskt lära oss att vila sida vid sida nu. Matte och husse åker fortfarande till jobbet huller och buller om varandra och i en salig blandning av tider, går inte att hålla ordning på dem, men lillhusse har sommarlov så ensam är jag nästan aldrig. Nästan skönt när de någon gång försvinner allihop, så jag få rå mig själv en stund och placera min kropp där jag vill.

Jag får gå många härliga skogspromenader, ibland flera om dagen, och springa lös så länge jag sköter mig. Matte brukar ha lite "stationer" då och då på promenaderna där jag får utföra någon övning som jag kan eller håller på att lära mig - det är nog bra för det hjälper mig att koncentrera mig och fortsätta hålla fokus på matte och vart hon tar vägen. Hon behöver nästan aldrig koppla mig - så duktig är jag! Nån gång då och då stöter vi på någon som arbetar i skogen med att fälla träd och då brukar jag få gå i koppel, matte är lite orolig att jag ska komma i vägen för ett fallande träd och jag får nog hålla med om att de verkar väldigt tunga. Ottos hovar är jordnötter jämfört med ett träd...Det finns massor med träd och skog här ute i Härryda man kan gå hur länge som helst utan att komma tillbaka till samma plats. Husse pratar och pratar om fördelarna med en GPS, men min matte är nästan som en levande GPS - hon hittar överallt och vi kommer alltid hem efter lagom lång tid. Bara en gång hamnade vi i en mosse och jag försökte tala om för matte att vi inte skulle gå där, men hon var enveten och gick vidare. Det blev värst för henne - jag är liten och lätt och sprang nästan ovanpå allt det blöta, men matte är stor och tung och fick klafsa omkring i vatten, lera och dy. Så går det när man inte lyssnar på Clova! Men nu vet hon att det inte var en bra väg i alla fall...Undrar om Cairnterrierklubben vill komma ut och gå i mina skogar nån gång - ska kanske fråga dem? Kunde vara kul att få visa alla kompisar mina skogar och stigar.

Matte har lagt spår till mig också och det gjorde hon riktigt bra - hade inga problem att hitta klöven. Fick bara något litet tapp när det blev väldigt torrt på marken utan vegetation, bara gamla torra barr låg där och då var det lite svårt att följa spåret med nos i backen - jag lyfte lite på huvudet och kunde hitta det längre fram igen. Såg förresten förut hur hon smusslade i frysen med svarta plastpåsar - hoppas att hon är på gång med ett nytt spår - jag har redan lärt mig att saker som förvaras i svarta påsar i frysen är till mig! Ska hon inte ta ner selen från kroken snart också?

Jag nosade själv upp en gammal död ekorre här om dagen - den bar jag in som en trofé på gräsmattan och rullade mig ordentligt i. Matte tyckte inte alls att det var en bra idé - hon blev arg på mig, tog ekorren ifrån mig och sen åkte ekorren i soptunnan och jag in i duschen med en väldans fart. Gud vad hon är tråkig ibland - när man hittar såna skatter alldeles själv så får man inte ha dem. (...apapap - HALLÅ! Clovas matte här; ni får nog ta en del av vad hon berättar med en nypa salt. Att kalla en halvrutten ekorre för skatt är väl till att ta i - det tror jag att alla mattar och hussar håller med mig om och hade gjort precis som jag. Man måste ju tänka på att det ska vara trevligt att sitta och gosa med favoritjycken och få en eller annan puss också, utan att falla ner "död" av lukt i päls och andedräkt - eller hur?!) Där ser ni, vad var det jag sa?! Tråkig är bara förnamnet på den damen...

Äh, jag får väl gå och se om lillhusse har lust att hitta på nåt kul - vi hörs!

Lillhusse

Min lillhusse är bäst! Han behöver inga kurser eller andra hjälper för att göra livet roligt för mig. Det fixar han helt på egen hand, han har verkligen talang för det här med hundar.

Här på bilden kan ni se hur han tränar agility med mig - helt utan kurs. Visst ser det bra ut? Lillhusse visar vägen och jag hoppar snyggt och väl avvägt. Och spana in hindret sen - det har lillhusse snickrat alldeles själv i slöjden till mig. Det finns en bom till som man kan höja hindret med - det ska vi göra när jag blivit säker. Här om dagen kom mina personer hem från IKEA med en blå tunnel - den har jag och lillhusse också tränat i och den springer jag genom utan problem. Nu funderar han på hur han ska lägga upp en slalombana till mig - jag är säker på att han kommer på något smart. Bro och vippbräda funderar husse och lillhusse också på att göra till mig - jag väntar med spänning på resultatet. Balansera är jag jätteduktig på så jag hoppas att det blir färdigt snart...Får man så här fina grejer i sin egen trädgård behöver man kanske inte gå någon kurs i agility, men jag ska sätta in en stöt på lillhusse till hösten - jag tror att vi skulle bli ett kanonteam på riktiga banor.

En annan dag ska jag berätta vad lillhusse kom hem med till mig för ett tag sen - jag kan avslöja att den är rosa...

Midsommarnatten...

...är lång, ljus och vacker och som klippt och skuren för en promenad i solnedgången. Och tänk att jag fick chansen att göra den promenaden med en snygging som Floyd.

Min familj ställde till med fest på midsommar och det kom många personer, även kompisar till mig var inbjudna. Ellen och Floyd var med på festen och vi hade superkul. Floyd är en dvärgschnauzer på 2 år och han var väldigt väluppfostrad och snäll, en kul kille som gillade att springa omkring med mig och Ellen. "Han kanske kan lära dig lite hyfs Clova" sa matte - ähh, jag vet faktiskt hur jag "bör" uppföra mig, jag har bara inte lust alla gånger.
Festen började redan på eftermiddagen, alla kom indroppande mellan klockan två och tre, bland de första som kom var Ellen. Vi satte genast igång att busa i trädgården. Efter en stund närmade sig en grå hund vårt hus. Jag och Ellen upptäckte detta direkt och sprang ut och började skälla - Hallå kom inte hit! - men det visade sig att detta var Floyd och han skulle vara med på festen. Då tystnade vi genast och välkomnade honom ordentligt, eftersom vi varit lite ohyfsade i vårt uppträdande först. Vi var förlåtna på direkten och leken kunde starta. Alla människor minglade omkring och drack guldgul vätska med bubblor i, käkade snacks, pratade och lekte med oss ibland. Vi vovvar käkade också snacks och drack vatten, bubblor verkar äckligt och starkt - personerna blev på ännu gladare humör ju mer bubbelvätska de drack. Vi hundar är så glada redan så vi skulle väl spricka om vi drack sånt. Efter en stund hjälpte alla till med maten och dukningen - vi sprang i vägen, det är bland hundarnas främsta uppgift att vara framför fötterna konstant så att inte människorna glömmer att titta var de sätter sina fötter. Så var det dags att sitta till bords och äta, jag cirklade runt under bordet - här borde det ramla ner grejer...Nu dracks det ännu starkare vätska i pyttesmå glas och innan de fick ta sig en hutt så var alla tvungna att sjunga en truddilutt - ujujuj så det lät - och matte som klagar på mina skall - detta ska jag komma ihåg! Och maten som de åt - sill - bläähh. Bäst att cirkla runt barnen och Ingmar, de åt spagetti med köttfärssås - det är gott! Många pyttesmå glas fylldes på flera gånger, sånger sjöngs ljudligare och värre, men glada var de - människorna - tror faktiskt att de var på lika gott humör som oss hundar vid det här laget. Senare var det några som skulle gå och bada. Jag och Floyd hängde med, Ellen som fortfarande är lite liten fick gå hem och lägga sig. På vägen framför oss gick två hundar som jag inte känner. Nu gäller det att visa Floyd vilken tuff tjej jag är tänkte jag och sprang villt skällande fram mot hundarna. Tio meter från dem tvärnitade jag forfarande skällande och sprang sen tillbaka till husse för att hämta ny fart och så fram igen...Rädd säger ni?! Nähä, inte då! men man får så bra fart om man springer ett varv runt husse först innan man sladdar framför hundarna...Personerna till dessa hundar såg väl måttligt roade ut av mitt tilltag, men min matte var ju inte med så det gäller att passa på - hon hade stoppat mig omgående. Trots att hon också druckit pyttesmå glas och ylat...Nere vid sjön var det några som badade och jag och Floyd promenerade sida vid sida och kollade allt som vi hittade eller så sprang vi tillsammans inne på ödetomten bredvid badplatsen.

Midsommar var jättekul tyckte jag - speciellt som jag också hade kompisar inbjudna till festligheterna - nästa år ska jag nog beställa fler av mina kompisar på gästlistan. Då ska vi äta snacks och dricka bubbelvatten (läs Ramlösa....) och promenera i solnedgången.

Spårkurs!

Jippie!!!
Jag och matte har varit på viltspårskurs och då går man över stock och sten. Tyvärr hade matte ingen kamera med sig så ni får hålla till godo med en gammal bild där jag spårar godis.

Att ha fötts som cairnterrier måste vara en hunds stora lycka - vet ni varför? Jo för då finns Cairnterrierklubben som ordnar så mycket kuliga grejer för hundar och människor. Promenader, lydnadskurser, utställningsträning, utställning och som igår VILTSPÅRSKURS. Detta skulle matte aldrig kommit på själv, men som tur är så är hon öppen för allt som verkar kul. Då är det bra att det finns andra personer som kan lära ut ett och annat som jag sen får göra. Matte hade sett fram mot denna kursen alldeles speciellt mycket för alla säger att det är bland det roligaste du kan göra med din hund. Jag var också förväntansfull - äntligen skulle jag få göra riktigt jobb med nosen.

Det började sådär tyckte jag - vi hundar fick ligga i burarna och "vila oss" medans personerna hade teori. Det var ju helt omöjligt att koppla av när Ninna (instruktören) berättade, med massa inlevelse, om spårning och allt som följer med det. Alla mattar och hussar lyssnade andäktigt till allt som sades och om jag skall sammanfatta det hela så blir det; "era hundar kan redan det här med att spåra, det är ni människor som skall lära er hur man lägger spår, ta hänsyn till väder, underlag och analysera hundens spårsätt osv.

Seså, nu är vi väl klara? Låt oss sätta igång! Nähä, det blev bara en kort rastning sen skulle de fika också...Men det är viktigt att mattar och hussar får kaffe, de blir på mycket bättre humör då har jag märkt - så äntligen var de klara och vi körde iväg till SKOGEN.

Vi började med var sitt "motivationsspår" - som var ett ca 40m långt rakt spår. Vi tittade först på när Ninna la det första spåret till Birk och sen fick min matte göra ett spår till mig. Jag tittade långt efter henne när hon försvann ut i skogen med spann, konstig stav, klädnypor med plastband och en liten påse med något i. Hon var borta en liten stund och sen kom hon och hämtade mig. Nu fick jag på mig selen och med Ninna som coach satte vi igång. Matte krafsade lite i marken för att visa var jag skulle börja nosa - oj det luktade jättemycket av något smaskigt, jag ville dra iväg på stört. Nu fick matte instruktioner om hur hon skulle bete sig, jag fick inte gå för fort, jag skulle gå med låg nos, hon skulle studera hur jag bar mig åt men det var bra att hon kände ett ordentligt "drag" som tecken på att jag hade spåret. Såklart jag hade - hon hade ju duttat ut massor av sånt som luktade...Jag var snabbt framme, för snabbt enligt Ninna, vid målet som var en rådjursklöv. Jag fick massor med beröm och så fick jag bekanta mig och gnaga lite på klöven. Smakade väldigt annorlunda men jag bestämde mig för att den var god och spännande.

Detta fick alla hundarna prova med sina mattar innan vi gick vidare in i skogen. Där fick vi hundar vänta igen och den här gången var våra mattar borta betydligt längre när de la sina spår. Sen kom de och hämtade oss en och en - jag var först ut. Jag skulle gå ett spår som Nisses matte lagt. Oj, vad spännande det ska bli! Kunde knappt vänta tills matte fått på mig selen - och jag som hatar sele - och så satte vi igång. Jag fick upp spåret direkt och drog iväg med matte alldeles för fort igen, det blev till att bromsa på ekipaget för att jag inte skulle tappa bort spåret i min iver. Ett par gånger fick jag "tapp" och stannade för att leta upp spåret igen, en gång behövde jag vila näsan och skallen lite men sen fortsatte jag. Jag var kanonduktig och hittade klöven utan problem och fick massa beröm igen och nu fick jag bära klöven tillbaka också. Människorna pratade efter om hur jag hade betett mig i spåret och vad matte ska tänka på när hon lägger spår till mig - tjata ni bara, jag gnager lite på belöningen så länge. Jag behöver inte analysera, jag bara gör och det gör jag bra!

Så var det Nisses tur och sen Birk och Milton. Alla klarade sina spår jättebra - som om vi trodde något annat - men åtminstone min matte såg djupt imponerad ut av våra fantastiska talanger.

Nu tror hon att jag ska bli viltspårschampion - visst är hon jobbig? Men det är ju bra att hon är entusiastisk - då blir det nog spår lagda till mig i framtiden i alla fall - för detta var görkul.

Dagen avslutades med att mattarna fick med sig blod, klövar, stav, klädnypor och snitslar så nu är det bara att gå hem och lägga egna spår. En återsamling i augusti med spårning bokades också in tillsammans med Carina.

Nu blir det sommaruppehåll i cairnterrierklubbens aktiviteter men jag ser redan fram mot höstens "prova på dag" - då ska matte få ännu mer inspiration!

Irriterande

att mattar och hussar ofta har rätt!

Och ännu mer tokig blir jag på att de bestämmer var jag får och inte får vara!

Mattes och husses säng är fortfarande förbjudet område säger de - jag bryr mig bara om de är i närheten - övrig tid gör jag som jag vill, gosar ner mig bland täcken och kuddar. Bord är ett annat ställe där mina personer anser att jag inte hör hemma. Skitkass tycker jag - där brukar ju finnas så mycket godsaker. Om de glömmer att sätta in stolarna ordentligt skrider jag till handling och i detta fallet är jag inte så diskret, jag skuttar upp även om personerna är i samma rum. Det går ju bara inte att låta bli! När de dukar fram middagen så cirklar jag runt och sniffar - det brukar lukta jättegott och får jag chansen så hoppar jag upp. Likadant är det när de dukar undan och då kommer oftast bästa tillfället för mig - det är lätt att glömma sätta in stolen när man har fullt av grejer i handen...Personerna brukar bli ordentligt arga på mig om de hittar mig på bordet, men jag har inte riktigt tagit det på allvar hittills. Annat blev det igår...

Nästan allt var borta från bordet efter middagen och alla gick och satte sig i soffan för att kika på fotbollen - men de hade glömt ett gäng små ostkuber i staniolpapper...Det upptäckte självklart jag och krånglade mig upp på bordet. Svårt eftersom stolarna faktiskt var nästan helt intill bordet, jag slog skallen ordentligt i bordets underkant första gången jag försökte, men till slut var jag uppe. Nu måste jag ju erkänna att små ostkuber i staniol inte var någon riktig höjdare men är man matglad så är man - jag hann äta tre stycken innan matte fick syn på mig. Jösses, nu blev hon riktigt arg, har aldrig hört henne skälla med den skärpan i rösten. Oj oj oj så liten jag med ens kände mig. Måste hon ta i så där? Så farligt var det väl ändå inte...jag gillar inte när matte är arg på mig - det känns inte alls bra. "Sanna mina ord, du kommer att få ont i magen" sa matte som nu hade lugnat ner sig igen. Jag följde henne som en "liten hund" och försökte fjäska så att hon skulle bli glad på mig igen. Det lyckades så småningom - puh! Slutet av matchen tittade vi alla fyra på i soffan - jag låg i mitten och blev kliad.

Sen på natten fick ju förstås matte rätt igen - jag fick mycket riktigt ont i magen och kräktes upp ost och staniolpapper.

Irriterande!!!

Clova, vänta

De orden får jag höra många gånger på en golfrunda....och här kan ni se hur det hela går till...Matte skall slå ett slag och jag väntar vid bagen. Tänk er att man går 18 hål på en golfrunda, det tar ca 4-5 timmar och endast Gud och matte vet hur många slag som skall slås. Förresten är jag ganska säker på att matte inte heller vet hur många gånger hon skall slå eller putta på bollen...eller husse eller lillhusse för den delen. Det enda jag är säker på är att om de hade varit lite duktigare på spelet så hade jag inte behövt höra orden liiika ofta.

Alltså när man går med så här så hinner man studera en hel del, hur bollen flyger eller inte flyger, om det säger "click" om drivern eller mera "tjoff", om man får gå långt eller kort mellan "Clova, vänta". Om det säger plums och plaskar om bollen så badar den och då kommer ofta ett "oljud" från personerna och så rafsar de i bagen efter en ny boll - om de inte hittar rymlingen och fiskar upp den förstås! På något sätt straffas de när bollen hittar en sådan väg - för det blir liksom fler slag noterade än vad de slog - detta får jag nog studera vidare. Konstiga saker händer vid andra tillfällen också - har sett personerna mycket intensivt betrakta sträckan mellan två vita pinnar, den lilla vita bollen ligger mitt i mellan. Antingen spelar de vidare på bollen och ser glada ut eller så plockar de upp den och då förekommer onämnbara ord och återigen noteras fler slag än vad de slog. Värst är det när de måste gå tillbaka till förra slagplatsen för att skotta iväg bollen på nytt - och de tycker att vi cairnar verkar vara jobbiga när vi springer fram och tillbaka! Vi tycker åtminstone att det är roligt - när personerna får gå tillbaka ser de ut som citroner!

Kan ni fatta detta då?! Stora gröna gräsfält ligger framför dem, med olika långt gräs för att få lite variation och så skjuter de ut bollen i skogen - vad ska det vara bra för? Där måste man gå fram och tillbaka och leta efter bolluslingen och i bästa fall hittar man den i en buske eller bakom ett träd eller i en stubbe - till och med jag fattar att det är svårare att svinga klubban och träffa bollen där än ute på det klippta gräset. Många "Clova, vänta" blir det...och många slag behöver noteras - nästan läge att glömma några kanske? Många slag blir det lätt också om bollen hamnar i en sandlåda - och det finns många sandlådor på en golfbana ska ni veta. Första gången jag var med blev jag jättelycklig när jag såg alla sandställen, för är det något som är kul så är det att gräva djupa hål - sand är perfekt för detta ändamål! Det riktigt kliar i tassarna att få sätta igång...snacka om besviken hund när jag inte fick sätta så mycket som den minsta klo i den härliga bunkern. Det finns fler ställen på golfbanan där jag inte får sätta mina tassar. Ett är en riktigt kortklipp del med en flagga på. När personerna går in där har de alltid med sig en plattare klubba som kallas putter och så plockar de upp bollen. Torkar och gullar med den, går fram och tillbaka, tittar, måttar, en del kryper eller krälar omkring, borstar vägen från bollen till hålet där flaggan står - och sen missar de ändå. De flesta brukar behöva göra om proceduren minst en gång. Ju fler gånger de missar - desto mindre procedurer blir det - konstigt tycker jag - har man missat en gång så borde det ju vara väldigt viktigt att man inte missar nästa också...men vanlig cairnterrierlogik verkar inte riktigt passa in på en golfbana. När bollen sen väl är i hålet, så börjar allt om på nästa. I 18 olika långa och korta hål håller man på på detta viset. Ibland är personerna på ett strålande humör, pratar och skrattar, ger mig godis, säger snälla saker till varandra och går med rak hållning. Ibland är de svarta i blicken, fräser, säger fula ord, glömmer ge mig godis och går med arga snabba steg. Många gånger växlar de friskt mellan de båda lägena - det verkar jämna ut sig över en runda. Men hur arga de än har varit under en runda så startar planeringen nästan omgående inför nästa möjlighet till golfspel, efter att de kommit i mål. Undrar om drivkraften ligger i att behöva säga färre "Clova, vänta"...

Värmebölja

Pust, stön och stånk...flås, flås och flås. Tungan hänger utanför munnen hela dagarna och pälsen sitter där den sitter...här går inte att ta av sig till linne och shorts när man blir lite svettig i pälsen. Himla tur att jag har sommarfrisyr när det gäller pälsen åtminstone...Hallå där ute Charlotte - kan vi ta av lite till??!!!

Vilken tur jag har också, att min familj har en sommarstuga alldeles bredvid en liten sjö - dit går vi och badar så ofta vi kan, allihop. Det är så skönt att få svalka sig i vattnet - kul är det också. Om det finns sjöar eller diken med vatten så brukar jag skutta i, även om det så är vinter - plasket runt tassarna är härligt och så här på sommaren gör det ju dessutom att man får ner temperaturen några grader. Det i sin tur gör att man kan busa med lillhusse en stund till eller rusa runt och rasa med Ellen. Ibland har personerna med sig en leksak ner till vattnet som jag får hämta - jag är egentligen ingen sån hund som skall apportera grejer i vattnet - men lite kul är det och vad är det som säger att inte en cairnterrier vill simma? Det avlas hit och dit för att få fram speciella egenskaper på oss hundar men i grunden kan vi faktiskt lite utav allt - det är bara det att vissa saker är roligare än andra. Och vissa saker gör man bara för att det är roligt, andra för att man får belöning och så några för att man måste. Men fixar det - jorå - det gör vi allt. OK personskydd ska jag kanske inte ge mig på - men för övrigt tror jag faktiskt att jag grejar det mesta. Förresten finns det faktiskt de som blir lite rädda för en villt skällande Clova, men det är värre med att få omkull personen eller få ett rejält tag med tänderna eller på annat sätt betvinga en fiende på två ben.

Något som jag gör bara för att det är kul är busa med lillhusse. Han brukar säga att vi har busmästerskap. Det är lika roligt att leka med lillhusse som med en annan hund - han har alltid roliga upptåg på gång. Hemma i stan har vi en korg med massa leksaker som jag brukar få välja ur - och sen leker vi loss med den grejen som jag väljer. Jag väljer ofta en pipleksak eller en boll. I stugan blir det mest lek utomhus - oj vilken fart vi får upp! Jag och lillhusse har sparkat mycket boll - jag börjar bli superduktig på att nicka med nosen och små bollar kan jag fånga i munnen ibland. Helst ska bollen studsa en gång innan jag nickar eller tar den, det är lite lättare att beräkna mitt skutt som behövs då. Dribbla med nos och tassar är jag också en fena på - det är inte lätt att hinna ikapp och ta bollen från mig. Nickes golfkompis fintade jag bort hur lätt som helst - han såg förvånad ut när jag lurade honom gång på gång.

Nä nu känner jag mig lite varm igen - skall vi gå och bada?