I sommarstugan

...är livet enkelt och härligt. Det finns så mycket att hitta på hela tiden och det är nästan alltid någon i familjen som har tid för mig. Och så finns ju Ellen, min "plastlillasyster", i stugan bredvid - vi leker och busar mest hela tiden. Våra mattar och hussar får "sära" oss ibland för att vi ska få gå ner i varv och återhämta oss, men vi börjar faktiskt lära oss att vila sida vid sida nu. Matte och husse åker fortfarande till jobbet huller och buller om varandra och i en salig blandning av tider, går inte att hålla ordning på dem, men lillhusse har sommarlov så ensam är jag nästan aldrig. Nästan skönt när de någon gång försvinner allihop, så jag få rå mig själv en stund och placera min kropp där jag vill.

Jag får gå många härliga skogspromenader, ibland flera om dagen, och springa lös så länge jag sköter mig. Matte brukar ha lite "stationer" då och då på promenaderna där jag får utföra någon övning som jag kan eller håller på att lära mig - det är nog bra för det hjälper mig att koncentrera mig och fortsätta hålla fokus på matte och vart hon tar vägen. Hon behöver nästan aldrig koppla mig - så duktig är jag! Nån gång då och då stöter vi på någon som arbetar i skogen med att fälla träd och då brukar jag få gå i koppel, matte är lite orolig att jag ska komma i vägen för ett fallande träd och jag får nog hålla med om att de verkar väldigt tunga. Ottos hovar är jordnötter jämfört med ett träd...Det finns massor med träd och skog här ute i Härryda man kan gå hur länge som helst utan att komma tillbaka till samma plats. Husse pratar och pratar om fördelarna med en GPS, men min matte är nästan som en levande GPS - hon hittar överallt och vi kommer alltid hem efter lagom lång tid. Bara en gång hamnade vi i en mosse och jag försökte tala om för matte att vi inte skulle gå där, men hon var enveten och gick vidare. Det blev värst för henne - jag är liten och lätt och sprang nästan ovanpå allt det blöta, men matte är stor och tung och fick klafsa omkring i vatten, lera och dy. Så går det när man inte lyssnar på Clova! Men nu vet hon att det inte var en bra väg i alla fall...Undrar om Cairnterrierklubben vill komma ut och gå i mina skogar nån gång - ska kanske fråga dem? Kunde vara kul att få visa alla kompisar mina skogar och stigar.

Matte har lagt spår till mig också och det gjorde hon riktigt bra - hade inga problem att hitta klöven. Fick bara något litet tapp när det blev väldigt torrt på marken utan vegetation, bara gamla torra barr låg där och då var det lite svårt att följa spåret med nos i backen - jag lyfte lite på huvudet och kunde hitta det längre fram igen. Såg förresten förut hur hon smusslade i frysen med svarta plastpåsar - hoppas att hon är på gång med ett nytt spår - jag har redan lärt mig att saker som förvaras i svarta påsar i frysen är till mig! Ska hon inte ta ner selen från kroken snart också?

Jag nosade själv upp en gammal död ekorre här om dagen - den bar jag in som en trofé på gräsmattan och rullade mig ordentligt i. Matte tyckte inte alls att det var en bra idé - hon blev arg på mig, tog ekorren ifrån mig och sen åkte ekorren i soptunnan och jag in i duschen med en väldans fart. Gud vad hon är tråkig ibland - när man hittar såna skatter alldeles själv så får man inte ha dem. (...apapap - HALLÅ! Clovas matte här; ni får nog ta en del av vad hon berättar med en nypa salt. Att kalla en halvrutten ekorre för skatt är väl till att ta i - det tror jag att alla mattar och hussar håller med mig om och hade gjort precis som jag. Man måste ju tänka på att det ska vara trevligt att sitta och gosa med favoritjycken och få en eller annan puss också, utan att falla ner "död" av lukt i päls och andedräkt - eller hur?!) Där ser ni, vad var det jag sa?! Tråkig är bara förnamnet på den damen...

Äh, jag får väl gå och se om lillhusse har lust att hitta på nåt kul - vi hörs!