Är det ingen...

...som vill leka idag?!

Här står man och väntar på att någon ska ställa upp på min invit till kuligheter och så är det ingen som nappar.

Redan i går morse så låg husse plakat i sängen - feber, förkyld och hosta gjorde att man bara såg den röda näsan ovanför täcket i princip hela dagen - ingen lek alltså. Matte var hos hästen Otto och sen handlade hon en massa. Visserligen gick vi några promenader - men inget bus eller träning, fick inte ens springa lös och rasa av mig själv en stund. Hoppet stod till att lillhusse skulle komma hem från skolan - då blir det nog bus och lek! Det hoppet grusades så fort jag fick syn på lillhusse - han såg jättehängig ut. Hög feber, ont i huvudet och kroppen och så en massa hosta på det. Jag puttade på det gula benet - kanske orkade han följa med matte och mig ut för en stunds lek på gräsmattan? Han behövde ju inte springa så mycket kanske? Men nej, han fixade inte det sa han. Faktiskt ville han inte ens ha mina välkommenpussar - då är det illa. Det blev en ny promenad för mig med matte - en sån där tråkig runt kvarteret. Samma gamla lukter efter samma gamla hundar...

Sen ägnade sig matte åt att ta hand om hussarna en stund.
Jag provar med en leksak inne också - samma resultat - ingen vill leka med mig. Då är de nog sjuka på riktigt om de inte orkar leka lite inne. Nu tänkte man att matte kanske skulle ha lite tid över men då försvinner hon på tjejträff och lämnar mig ensam med sjuklingarna. Vad nu? Är det meningen att jag ska ta hand om dem? De låg i varsin hög i soffan och ojjade sig - var överhuvudtaget inte till någon nytta. Så låg de även när matte kom hem igen.

När lillhusse och husse till slut kommit ner i sängen, fullproppade med Alvedon och Ipren hade matte en liten stund över för mig.

Vi lekte på mattan och busade en stund. På sista turen för kvällen tränade vi på alla moment från lydnadskursen. Har väl sällan varit så uppmärksam - här gäller det att ta till vara på "smulorna" när personerna är krassliga eller roar sig själva med dammiddag. Tänk inte på mig inte...vad sa jag förresten?! Dammiddag - där hade ju jag passat in perfekt. Tjej vet jag att jag är och mat gillar jag jättemycket - nä nu blir jag nästan ännu mer irriterad!

Nu får man bara hoppas att matte håller sig på benen åtminstone till klockan 3 på söndag för då är det Cairnpromenad och den är nog slut vid den tiden...

Hockeysäsongen

...är i full gång. Det tränas flitigt flera gånger i veckan och så spelas det match på det.
I våras berättade jag ju att jag är en hockeyvovve och det har inte ändrats. Jag är fortfarande med och tittar på en hel del hockey. Jag för tur med mig - de vinner ofta när jag är på läktaren. Kanske är det så att mitt envisa och energifyllda temprament smittar av sig? Det är ju onekligen bra egenskaper när man är hockeyspelare säger matte.

Här kan ni se när jag och matte kollar in en match som Bäcken HC -96 spelar.
Tycker mig märka att spelet har utvecklats en hel del för killarna sen i våras - de spelar mer och mer som ETT lag. Förut var det mer solokörningar fram mot anfallszon och målet - nu spelar de pucken mer mellan varandra på vägen framåt. Teamarbetet gör att det skapas fler farligheter och målchanser varje match. Det börjar gå undan i skridskoåkningen också. Tror bannemig att jag har problem att hänga med om Nicke har griller på fötterna...som tur är har han ju inte det i det "civila" livet. På en vanlig gräsmatta är jag mycket snabbare!

Spelet böljar fram och tillbaka, men Bäcken HC-96 har ett litet övertag och vinner matchen. Heja Bäcken!









Men kolla åt andra hållet - där! - på ståplatsläktaren, där äter de korv med bröd.


Hallå! Kolla hitåt gott folk - här är en liten en som tycker jättemycket om korv!









Slick om nosen...är man avslöjad eller är man avslöjad?

Mums - är man söt maskot så finns det nästan alltid någon som bjuder på en bit korv...

Bäckens hockeyföräldrar känner ju mig och vet vad jag vill ha.

Men matte - hur skall alla andra veta vems maskot jag är?

Förefaller outvecklad...

...ja ordagrant stod det "förefaller något outvecklad för sin ålder" i kritiken.

Det var ju dags för "riktig" utställning i Borås. Inte någon inofficiell där domaren tycker att man är fantastisk bara för att man har fyra ben, svans och öron som står upp (om de ska det). Nu skulle man få höra "sanningen" så att säga...
Då gäller det att träna på alla momenten och här ser ni hur jag tränar på bordet. Visa tänderna har vi också tränat på och det är jag ganska duktig på nu.

Jag och matte for iväg till ett snötäckt och kallt Borås. Vi hann leka en stund i snön innan utställningen och det är kul det. Man glider så härligt med tassarna. Därefter gick vi in i hallen och där var massor med hundar och ringar som man fick gå runt för att komma till ring nr 10 där jag skulle visas upp. Vi tittade på de andra cairnarna som ställdes ut och så vilade jag lite i buren. Oj så många snyggingar!
Så var det min tur bland unghundstikarna, 3 stycken kom till start och jag var först ut. Vi ställde upp och domaren gjorde sin första bedömning. Sen travade vi varvet runt ringen - det var lite halt på betonggolvet - men jag klarade det finfint. Min matte vet väl inte så mycket om hur just en cairn ska trava, men hon jämför mig med hur en häst travar när den är lösgjord, med bra övertramp, parallella hovar, driv i steget och då tycker hon att det ser bra ut. Lyftes sen upp på bordet där jag undersöktes noggrant. Kropp, huvud, vinklar, tänder och päls besiktigades innan det var dags för en ny vända i trav. Till sist var det uppställning och kritiken dikterades.
Måste säga att så här långt var min matte jättenöjd med min insats - jag var nöjd med hennes också. Hon höll i snöret på ett OK sätt och hade med rå oxfilé att muta mig med - tänkte att det kanske skulle göra susen för uppvisningen.
Så var kritiken färdig och det blev den där 2:an som matte befarade - inte mycket att säga om med tanke på att pälsen är neddragen. Men visst, lite besviken var hon - hade ju hoppats kunna läsa ut av protokollet att det var pälsen 2:an berodde på. Nu var det bara ett fåtal saker som domaren var nöjd med; "bra längd på kroppen", "bra lårbredd" och "bra pälskvalité men den är alltför kort för dagen". På minussidan fanns "nospartiet kunde vara kraftigare", ganska rakt vinklad fram" och så var det ju det här med "förefaller något outvecklad för sin ålder". Den var inte så kul den kommentaren - är man ett miffo eller?!

Vi tittade färdigt på utställningen - alltid lär man sig något, säger matte. Och när vi tänkte efter var vi trots allt nöjda med vår insats. Vi uppför oss båda som man ska i ringen och vi har fin kontakt med varandra. Det är bara det att vi är amatörer och lite naiva kanske. Matte klart färgad och subjektiv i sin inställning till min storhet - hennes Clova måste ju även domarna tycka är fin. Nu överlåter vi ringarna till proffsen och hittar på något annat kul tillsammans istället.

När vi kom hem hjälpte jag matte med disken - då blev hon så glad igen.

-Du är bäst Clova! Även om du inte passar in i rasstandarden så är du den goaste och sötaste i hela världen! sa matte.

...och snygg tänkte jag...

Johnny med jabben

Herregud! Satt på plats av en katt!! Som dessutom var en liten en, på bara 13 veckor, och som bestod av fyra långa ben och en lång svans. Det är så man skäms...

Direkt när jag kom hem gick jag lös på draken Elliot . Det är ofta honom jag tar ut eventuella aggressioner på eller när jag känner mig lite tillplattad. Jag tränade självförsvar, närkamper, karatesparkar, "dödens käftar" och tacklingar. Här gäller det att förbereda sig om man behöver tampas med Johnny med jabben igen.

Jag och matte åkte till Charlotte idag. Jag skulle trimmas och matte få råd om hur vi skall göra med utställningen i Borås. Från ena sidan ser jag riktigt snygg ut men från andra ser man tydligt hur jag tappat päls fläckvis efter skendräktigheten. Gemensamt beslutades att dra ner pälsen igen, för under växer det jättefint. Vi kommer att åka på utställningen i alla fall - jag är ju söt även utan päls och mina kvinnliga former kommer verkligen till sin rätt när man är så här lättklädd.

Och så var det så att Swebreezegänget hade blivit med katt också. Min erfarenhet av katter består av snälla nyfikna katter som man nos mot nos kan lukta på och bekanta sig med eller så springer de järnet och då jagar man för glatta livet. Något litet fightande monster hade jag aldrig stött på. Han såg så söt ut med sina långa ben och näpna ansikte att jag trodde det skulle vara en baggis att bli kompis med honom. Istället fick jag ducka för vänster och högerkrokar. Fräste gjorde han också. Här gäller det att backa, tänkte jag, och drog mig undan. När Charlotte visade en kulig råtta som lät så fort den rörde sig ville jag gärna vara med och leka. Men så länge Johnny lekte med den vågade jag inte...utan jag väntade tills han gick undan - då kunde jag undersöka den. Så fort han kom igen så drog jag mig undan...känner på mig att detta inte var riktigt cairnigt...skäms lite grand faktiskt...men hans klor såg förskräckligt vassa ut!

Så det var därför jag gick lös på Elliot - jag vill inte skämmas nästa gång igen - vad skall Bobby tänka då?!

Lydnad i ösregn

Nej inte nu igen tänkte jag när matte började träna med mig. Det var sitt, ligg, stanna, sitt kvar, ligg kvar, fot om vartannat och det gäller att hålla tungan rätt i mun så man utför rätt övning till rätt kommando. Medans jag lite okoncentrerat gjorde vad matte sa till mig fladdrade tankarna iväg till i vintras när vi gick fortsättningskurs efter valpkursen...Det var ett elände det...mörkt, kallt, blåsigt och regnigt - en fullständigt normal göteborgsvinter med andra ord. Hur någon kan komma på att lägga en kurs med de förutsättningarna och tro att jag ska lära mig något är fullständigt obegripligt! Och hur matte kunde komma på idén att anmäla oss till den fattar jag inte än idag...Huvudsakliga sysselsättningen bestod i att ruska vattnet ur pälsen och det var inte varmt kan jag säga. De andra hundarna (ej cairnterriers...) gjorde väl någorlunda som det var tänkt men jag blåvägrade att lägga ner magen på blött och kallt underlag och sitta gjorde jag bara extremt korta sekunder. Sitt kvar var inte att tänka på. Ligg kvar?! Hahaha - skämtar du?! Så här i efterhand har jag kollat med en äkta champion, Giggs, och hon säger att det är varje cairnterriers rättighet att våga vägra plats i blöt väderlek. Så när jag nu insåg vart det lutade - kurs i vintertid - började jag smida planer på hur jag skulle komma undan.

När matte lastade in mig i bilen för transport till kursen var jag förberedd. Nu skulle jag göra matte uppmärksam på hur enveten jag kan vara - var beredd på att skämmas ordentligt för din ouppfostrade hund!

Vad hände tror ni? Jo det var Cairn i Väst med Ann-Christine som höll i kursen. Då är det ordning på torpet - de är ett tänkande gäng. Inomhushall var bokad. Varmt, ljust och rejält tilltagen yta att träna på - kan det bli bättre? Fick stoppa undan alla planer på protest och vi satte igång att träna. Helt plötsligt var jag jätteduktig på ligg kvar, sitt kvar, fot, hopp över hinder och allmän följsamhet i koppel. Nu kunde jag släppa tanken på att starta skyddsombudsverksamhet för cairnar som måste ligga på magen i regn och rusk...men bara så du vet det matte - jag kan sätta planen i verket när som helst...

Vad hittar vi här?

Jo det kan man fråga sig. På den här bilden hittar vi ingenting - men senare då fann vi något oväntat!

Förra veckan passade jag och Ellen på att plocka med oss matte Kattis och Ellens husse Lasse på långpromenad runt Lilla Delsjön och fika i Bertilssons stuga. Det var en härlig höstdag - precis lagom varmt i solen så att man kunde springa riktigt mycket utan att bli svettig och sitta stilla och fika utan att frysa.
När vi började promenaden gick vi förbi några brukshundar som skulle arbeta i skogen med att leta personer, då fick vi gå kopplade för att inte störa. Så fort vi kommit förbi fick vi gå utan koppel och kunde börja dona med allt som är intressant i skogen. Springa, undersöka, nosa, äta, jaga om tillfälle ges, skutta på stenar, balansera, hoppa över diken och rulla sig i saker som luktar intressant. Och så förstås komma på inkallning och stå vid sidan om det kommer t.ex en cykel eller häst. Vi var så duktiga och personerna på så gott humör - tiden och kilometrarna flög iväg och plötsligt var vi framme vid stugan där vi skulle fika. Kaffe och leverpastejmacka åt min matte och jag fick smaka lite också. Lasse bjöd på köttbullebitar - mmm...Ellen och jag satt snällt och tittade bedjande för mera.

Så var det dags för att knata vidare. Nu hade vi fått ny energi och farten var hög. Jag visade Ellen hur breda diken jag kan hoppa över utan att bli blöt om tassarna och sen visade jag hur man kan bada i dem också. Ellen är inte så förtjust i vatten, så bada ville hon inte och hon får nog träna lite mer innan hon kan hoppa lika breda diken som jag. Jag sprang bredvid henne för att peppa henne (och hetsa lite också...) men hon valde att börja med lite smalare diken. Hon är rätt smart faktiskt - det gäller att bygga upp både förmågan och självförtroendet på samma gång.

När vi närmade oss slutet på promenaden saktade personerna ner på tempot - ville se om de kunde finna några snitslar eller annat som tydde på att brukshundsklubben fortfarande höll på med sitt. Jag och Ellen saktade INTE ner på tempot - definitivt inte när vi förstod att det var något på gång i skogen. Kunde känna lukten av folk och hundar lång väg. När våra personer blev varse samma sak och skulle kalla in oss var det försent. Vi letade upp personer på löpande band i skogen - hittade flera stycken faktiskt som låg och tryckte - tur för dem att vi hittade dem eftersom deras egna hundar tydligen inte gjort det. Nu stod det ett antal människor upp i skogen och viftade bort oss och tittade surt på våra personer för att vi förstört deras spårdag eller åtminstone en del av den. Kan vi hjälpa att vi är naturligt arbetande terriers? Deras väluppfostrade brukshundar hade ju inte hittat dem - då är det väl tur att jag och Ellen råkar komma förbi och rädda dem??!! Efter att ha blivit kopplade gick vi med högburna huvuden och svansen i topp därifrån.

När vi kom fram till bilen och matte skulle lyfta in mig i buren kände hon tyvärr att jag rullat mig i något djurs "nr2". Det blev duschen för mig direkt när vi kommit hem - synd på så fin parfym tycker jag...

Vi kommer på inkallning om vi är på rätt humör - nu är vi på rätt humör - hit med godiset matte!

Se så väluppfostrade vi ser ut att vara. Kan man som person önska sig nå´t mer? Ja det skulle väl vara att vi faktiskt VAR väluppfostrade då...men vi är ju söta!

Fullt ös medvetslös

är vad som gäller när jag och Ellen har roligt ihop!

I helgen träffades vi i stugorna och kunde busa loss i det vackra höstvädret. Vi har ju inte setts på ett par veckor så det var mycket bus och lek som skulle tas igen. Vi snodde varandras leksaker och sprang retsamt omkring med dem. Ingen av oss blir arg, vi vet att vi är kompisar och får låna varandras grejer. Det lustiga är att den som har grejen i munnen alltid är lite snabbare och jagas av den andre - undrar hur det går till...När vi tröttnat på att sno varandras grejer sprang vi bara omkring. Vi är grymt snabba och det är kul att mäta våra krafter - vi sporrar varandra till stordåd. Bäva månde vinthundarna - här kommer två cairnterriers och innan ni vet ordet av så har vi rundat er på kapplöpningsbanan. Då kan vi bli reklamhundar för snabba bredband och tjäna grova pengar. För pengarna vi tjänar ska jag köpa godis, grisknorrar och leksaker.

På måndagen jobbade husse och matte båda två och lillhusse gick i skolan - hur skulle det då gå med Clova? Vara själv i 7 timmar gick jag bara inte med på - det var allt i mesta laget tyckte jag och protesterade å det vildaste. Ni får faktiskt komma på en lösning! Och vilken lösning det blev! Ellens husse, Lasse, var hemma och jag kunde tillbringa dagen tillsammans med dem. Matte körde dit mig på morgonen. Ellen stod i fönstret och väntade på mig - jag kände mig jättevälkommen. Matte for iväg - hon var lite stressad eftersom jag tog eeextremt lång tid på mig för morgontoaletten - och jag hade en härlig dag tillsammans med Ellen och Lasse. Vi lekte och gick på långpromenad. Kul att gå med en kompis i staden också. Vi skötte oss utmärkt i kopplet även om vi helst hade sprungit lösa såklart. Men staden är lite farlig tycker personerna. Mycket trafik och människor som kanske inte vill bli nersprungna av två tokstollar som inte ser sig för ordentligt. Löjligt tycker jag - ja kanske inte det där med trafiken - men alltså; jag har full kontroll på alla mina fyra ben med tillhörande tassar - skall jag behöva lida för att inte människorna har koll på var de sätter sina två??!! Orättvist är vad det är...

När husse var klar med sin arbetsdag kom han och hämtade mig igen. Hoppas att personernas schema krockar snart igen - då kan jag vara på hunddagiset "Hedinos" i Johanneberg.