Maskot

Det är dags för match idag. Och som ni kan se så har matte stickat en alldeles egen damask till mig i Bäckens färger. Är jag inte fin? Alla ser tydligt vems maskot jag är. Dessutom inger damasken viss respekt både bland motspelare och inom det egna laget. Jag är någon att räkna med! Med en sådan auktoritet i laget kan man ju bara inte förlora. På bilden ovan hjälper jag materialaren med allt som ska finnas i båset under matchen. Från bänken har jag fin överblick. Snart kommer killarna - då måste allt vara i ordning.

Här går jag och Jensa genom taktiken. Vi är helt överens om hur killarna ska spela. Nu gäller det bara att de kommer ihåg allt från genomgången i omklädningsrummet. Vi bestämmer oss för en snabbgenomgång precis innan matchstart. Det blir nog perfekt.

Mmmm...isen verkar vara i gott skick. Den är välspolad och jämn. Lyser blankt och fint. Är jag nöjd med - isen kommer inte att orsaka några problem.

Allt är checkat - ismaskinen har lämnat och vaktmästaren har stängt dörren. Nu kan ni gå in.

Här övervakar jag uppvärmningen så att allt går rätt till. Nu gäller det att skapa energi och glöd inför matchen. Ser bra och lovande ut.

Hallå killar! Kom in i båset nu. Nu är det dags för match! Bäckens motto och ledord är precis vrålat av killarna tillsammans. "En för alla -alla för en"

Så här precis innan matchen råder spänd förväntan...Kom igen nu grabbs - gör bara som vi kom överens om så skall detta gå vägen. Jag och coach Jens har ju lagt upp taktiken - den kan inte misslyckas!

Nä, nu vågar jag inte titta...Det började ju så bra med ett ledningsmål...Nu står det 1-1 och matchen står och väger. Båda lagen har bra chanser och det här kan gå hur som helst.

Bäcken kämpar och sliter. Här är det lillhusse som försöker få loss pucken och han lyckas! Nu gäller det att ta ledningen igen. Samla styrkorna! Anfall på bred front och vänd hem snabbt om det behövs. Tänk på era positioner! Lämna inte målvakten själv. Kämpa för varandra!

Nu ser det bra ut! Kom igen grabbar! Heja Bäcken skjut som satan, genom nätet ut på gatan!

Här går lillhusse loss från sin motspelare. Bäcken spelar stabilt och väl sammanhållet. Tryggt bakåt och med fart framåt. Detta kan nog gå vägen...

Bäckens killar har god fart under skridskorna. Här är det Nicke som hämtar fart bakom målet för att anfalla. Heja, heja! Håll i detta nu, 2-1 till Bäcken. Skulle sitta fint med en seger.

Vi vann matte!!! Jag hjälpte laget till ytterligare en seger. Har ju sagt det förut - en terrier i laget behöver alla. Mina egenskaper passar perfekt för lagidrott med mycket fart, fläkt och hårda tag.

Imponerande!

Utbrast min matte häromdagen....Tror ni det var över mig eller min vackra uppställning med lyftad tass?

Jag och matte gick i Ruddalen eftersom Nicke hade hockeyträning på Ruddalsrinken. Ruddalen är ett ganska stort friluftsområde med trevliga promenadvägar och många små stigar. Matte hade mig i långlina och vi tränade lite smått. Vi mötte flera hundar. Några stretade i sina koppel men så mötte vi några som gick lösa vid sina mattars eller hussars sida. Någon bar en pinne, en annan något trasliknande och en tredje bar ingenting - men alla gick de precis vid sidan och med idoldyrkan i blicken tittandes upp på sin person när vi passerade. Inte en blick gav de mig - tog ingen som helst notis om att jag överhuvudtaget gick där och mötte dem. Och där gick matte med mig i långlina...såg att hon nästan bad om ursäkt över att hon var tvungen att ha mig i den...Äh vad sjutton - sträck på dig matte!!! Jag är mycket mera hund än de där - jag tar egna initiativ och tänker själv. Ska jag skälla lite för att se om de lever? Kanske är de robotar? Nähä, inte det nä...matte påkallade min uppmärksamhet och så gick jag också bredvid, tittandes upp mot henne. Men min blick sa "var är mitt godis"?!

Så kom vi ner till fotbollsplanerna och tydligen används en av dem till hundträning för där gick flera ekipage och tränade olika moment i lydnad. Jag och matte stannade och tittade en stund och det var nu matte utbrast "IMPONERANDE"! En av hundarna som vi mött tränade också. Det tränades sitt, ligg, fot, framförgående, apport, stanna, plats, inkallning med ställande, apportering under dirigering och en massa annat. Matte stod med gapande mun och bara stirrade och när en av hundarna sittande vid sin mattes sida plötsligt gav upp snabba skall i följd på kommando och tystnade på kommando, trodde inte heller matte sina ögon.

Vid det här laget var jag sur och kännde mig orättvist behandlad. "Jag kan precis ALLT som de hundarna gör där inne på träningsplan - ALLT - hör du det matte"!? Det är bara det att jag gör det NÄR och OM JAG känner för det. Ibland kan det sammanfalla med att matte också vill att jag skall utföra en övning. Jag tycker hon skall vara glad över de tillfällena och anstränga sig för att de skall bli fler istället för att skämmas för allt som jag inte gör eller kan ännu!

Nä nu tror jag att jag känner för att skälla lite...Hörru matte här kan vi inte stå och frysa fast!

Djupsnö...

Matte ljög!!!
Hon sa att det var 70 cm djup snö i Vemdalen. Det var det inte alls - det var över 1 meter enligt fjällanläggningens mätningar! Kan meddela att hela cairnen definitivt sjunker i 1 meter snö...hade inte magen varit i vägen och stabiliserat mig hade inte ens öronen synts! Hon gav mig inte rätt förutsättningar och inte hade hon talat om att det skulle vara så förbaskat kallt heller. Men ändå var det jättekul i Vemdalen. Ingen av personerna har några måsten och efter att de rastat sig lite i skidbackarna hade de all tid i världen över till mig. Det blev mycket lek med lillhusse och hans kompis Vincent. Vi lekte med snöbollar och leksaker, grävde i snön, jag jagade dem när de åkte pulka och jag låtsades att jag dödade snöklumpar. Matte och husse lekte också och jag fick gå på roliga promenader. När man var ute så gällde det att röra på kroppen annars började man frysa på en gång.
Jag fick också en ny kompis i grannens tax Anton. Han var jättesnäll men lite äldre än jag (nästan 10 år) så han ville inte busa lika mycket som jag och han frös jättemycket när han var ute. Då var det bättre när vi var inne hos Anton - då var han helt med på noterna.
Nu undrar ni kanske hur det gick med mina smitningar och grannens eventuella får...Jo det ska jag säga - jag skötte mig alldeles utmärkt - för det var ju precis som matte förutspått omöjligt att smita i lössnön. De enda små utbrytningar jag gjorde var ner till Anton och till grannen som fortfarande hade får...Problemet med fåren, som jag ser det, var bara att de inte var ute. De befann sig inne i en liten lada där jag inte kom åt dem. Jag rusade ner några gånger längs vägen och skällde men det gav intet - de kom inte ut.


Och som ni ser på bilden var det verkligen omöjligt att ta sig nånstans utanför skoterspår och plogade vägar...jag försökte många gånger men var alltid tvungen att kravlande vända tillbaka till fast mark för tassarna.

Det var ju lite synd att jag inte kunde vara med uppe i backen eller gå på tur med matte på fjället, men matte har lovat att försöka få lite semester över påsklovet också. Då är det mycket varmare och kanske även lite mer kompakt snö och skare som gör att jag kan ta mig fram lite bättre. Afterski i all ära - det är kul att höra historierna berättas - men ännu bättre är ju att få vara med på plats och kanske själv åstadkomma en historia att berätta till "ginochtonicen" och snacksen. Jag gillar att vara i centrum och bjuder gärna på mig själv.

Där är något spännande - måste undersökas. Då gäller det att ta sats och hoppa så långt man bara mäktar med...för efter det inledande hoppet tar man sig inte så hemskt mycket längre.

Så kan det bli när man kastat sig med dödsförakt ut i lössnö - man blir som en lavinhund med lite för korta ben...

Som ni förstår av bilderna blev det inte något jagat för min del...Det är typiskt att matte hade rätt i att en hel cairn försvinner. Såg och luktade spår efter åtminstone rådjur men som ni ser hade jag inte en chans att ta upp jakten eller ens undersöka hur långt jag kunde följa spåret. Hade i så fall behövt snorkel och snöskor. Och vad gäller renarna har jag fortfarande ingen koll på hur de luktar. Såg bara tre stycken och det var genom rutan på bilen. Matte hade inte heller det goda omdömet att veva ner rutan så att jag kunde sniffa lite på rendoft. Alltså är jag inte mycket klokare på den fronten - får ha kvar det på "att göra listan". Kanske också till påsk?

Här leker jag och lillhusse i snön. Vi letar efter skatter. Tycker det är lite orättvist att han har så käcka saker på sina framtassar - vantar - det skulle jag också behöva. Fick ju snö mellan tårna hela tiden och det är inte mysigt...men som med allt annat klarade jag det bättre än förra året. Hade koll på hur man "biter" av snön från tassarna. Om inte det hjälpte ställde man sig med så många tassar som möjligt i luften och såg olycklig ut, så kom någon av personerna snabbt och hjälpte till att få bort snö och is. Sen var det bara att gasa igen!

Man får fin muskelatur av sådana här övningar tror matte. Jag menar springa och hoppa i djupsnö. Som ett rejält styrketräningspass blandat med aerobic och höga knälyft...Kan nog behövas efter alla godsaker som trillat ner under veckan då Christophe lagat maten. STORA bitar trillade ner...matte var olycklig - jag var lycklig. Det gick nämligen inte att "uppfostra" honom till att åtminstone ge mig små bitar som belöning för någon prestation - nä det fortsatte komma stora bitar in i min mun. Yes! Kajsa gav mig också mycket godis men hon lyssnade tyvärr på mattes förmaning om små, små bitar.

Äntligen ute på lite fast mark igen - och Ellens anka har jag räddat ur den lösa, djupa snön...Med snö och istappar i pälsen och runt nosen.

Vemdalen är verkligen toppen - trots lång resväg. Jag är jätteduktig på att åka bil - klagar ingenting. Frågar inte om "när är vi framme" eller "jag är kissnödig" hela tiden - utan jag är så snäll och finner mig i deras val av pauser. Kissar på beställning och inte ett gnyende i bilen.

Hoppas hoppas att det snart blir påsk...

Ja må jag leva!

Igår, på Alla hjärtans dag fyllde jag två år! Tänk vad tiden går fort...Känns ju som igår när jag var 8 veckor och alldeles nyanländ till familjen Nilsson.Olsson...Hade tillbringat mina första veckor ute hos Isabella Murray och mamma Tjorven (Njoffelands Idé) och fått en bra och stadig grund att stå på. Trygg, lagom kaxig och väldigt framåt steppade jag in hos mina personer och tog ÖVER!
Här följer ett gäng bilder som togs under min allra första vecka med min nya familj...







Har man en husse och matte som är flygledare gäller det att snabbt lära sig hålla bollarna i luften...Här ser ni hur jag redan klarar av att kissa på samma gång som jag håller i bollen.


Vilket ämne - vilken talang!









Dra och slita...bita och gnaga...Vad är det här egentligen?

Ge mig något vettigt att gnaga på!

Redan på den här tiden satte jag skräck i min omgivning...Nja kanske inte...men redan på den här tiden tyckte jag och lillhusse om att leka jage på gräsmattan.














Lektion ett i jaktskolan...smyg först på bytet...kolla dina odds...stort? litet? snabbt? farligt? flyger? eller rullar det iväg efter marken..

Därefter sätter du fart!

När man bara är 8 veckor så hänger liksom öronen neråt. Med fartvindens hjälp får man upp dem lite grand. Matte påstår att jag ser ut som Dumbo...












Det gäller att ha koll på alla fyra benen. Koordinationen är riktigt bra trots att jag är så liten. Nu är den helt grym!









Jag har fångat bollen och håller den i ett stadigt grepp så att den inte flyr...Kom och ta den om ni kan!











Så liten jag är har jag redan den lite halvt galna blicken










Jag kunde redan på den tiden konsten att charma genom att kika lite under lugg med huvudet lätt på sne...



Så nu säger jag bara GRATTIS till mig själv och mina syskon!

Vykort

Här kommer ett vykort från Clova i fjällen.

Det är vansinnigt mycket med snö här...Går man utanför plogade vägar eller snöskoterspår så försvinner jag nästan helt. Kallt är det också, 20-25 minusgrader varje morgon. På dagen stiger det till mellan 15-20 minusgrader. Det tycker jag är dumt. När det är så kallt går det inte att ha något basläger i backen som jag kan vara med i. Det betyder att det inte grillas någon korv ute. Istället måste personerna gå in för att fika och då får jag inte följa med. Därför sa matte att jag har det bättre hemma i stugvärmen istället för att följa med upp på fjället. Tror att hon har rätt - men det är lite tråkigt att inte kunna vara med.
Som tur är tycker även personerna att det är aningens kallt för att åka hela dagarna - så de är ganska snabbt tillbaka hos mig och då blir det desto roligare. Då går jag och alla personerna ut och leker i snön.

När man varit ute och härjat i snön är det härligt att gå in i stugan igen.



Då tänder mina personer en brasa och det är jättemysigt att samlas runt den. Då får man höra alla historier från äventyren i backarna. Värsta vurporna, carvingsvägarna, stollen som nästan åkte på dem, gulaschsoppan i Hovdestugan, hur högt de hoppade eller hur brant de vågade åka.

Då brukar jag rulla ihop mig bredvid eller så kliar de mig på magen under tiden som "afterskin" pågår.

Mot fjällen!

Ja vi ska inte åka pulka respektive springa hela vägen till Vemdalen - vi ska lasta in oss i bilen och köra de 68 milen till världens bästa stuga.
Det är en lång resa. Jag kommer ihåg hur orolig jag var förra året då vi åkte upp - kunde t.ex inte kissa på hela resan. Tror inte att jag blir orolig den här gången. Nu vet jag vad som väntar och det är kuligheter. De polarhundar som jag stötte på var också vettiga så nu tror jag att jag faktiskt ser fram mot alltihop.
Det är ju fantastiskt roligt att leka i snön - jag och lillhusse ska busa loss ordentligt har han lovat. Tror att matte också gärna är med på ett hörn - hon gillar nämligen att åka pulka. Och vem vet - kanske hjälper husse mig att gräva en grotta?
Ska också kolla läget vad det gäller vilt...Personerna har tisslat och tasslat om hur det ska gå med älgarna och rådjuren som brukar gå i ett stråk bortanför huset. Harar finns det också. Grannen har haft får i en hage förut - undrar om de har kvar dem...och om de är ute i hagarna...? Renar finns det gott om runt byn, men det är länge sen de syntes till runt vår stuga. Jag har inte riktigt koll på vad en ren är eller hur den luktar men det tänker jag försöka ta reda på. Har förstått att de oftast rör sig i flock - hoho, då blir det många att sätta skräck i!



Matte tror inte att jag kommer smita särskilt långt... Hon säger att så här tidigt på året brukar det inte vara någon skare. Menar på att det blir svårt för mig att ta mig fram fort i 70 cm lössnö...säger att jag bara mäter 29,5 cm i mankhöjd och att mer eller mindre hela cairnen borde försvinna. Vi får väl se...Jag lovar att berätta när jag kommer hem hur det gick. Åtminstone grannens får borde jag ju kunna sätta ordentlig fart på - det är ju bara att springa på vägen ner till dem.

Nu ska jag borra nosen i snön. Kanske hittar jag något spännande.

Hittar jag en dator kanske ni får en rapport under veckan, annars hörs vi när jag kommer hem.

Serranoskinka...

...direktimporterad från Spanien. Inköpt på varuhuset El Corte Ingles i Barcelona av min kompis Björn. Ja, egentligen är det personernas kompis, men har man så god skinka med sig blir man genast min kompis. Vilken ära va?!

På den här bilden sopsorterar jag, men färsk nyöppnad serrano av mycket god kvalité är hästlängder mycket bättre. Björns medhavda skinka var supergod!
Det har varit filmfestival i Göteborg - bryr jag mig inte ett dugg om. Blir ju ändå inte insläppt på biograferna. Men mina personer tycker att det är jättekul att springa på en massa konstiga filmer. Efter varje film sätts ett betyg och sen tävlar allihop som är med om vem som får det bästa medelbetyget - helt subjektivt. Många hetsiga diskussioner följer på varje film om vems åsikt som är den rätta. Då måste man gå ut och dricka en öl eller ha bankett med mat. Då pratar de om vad som egentligen hände, om det var någon undermening, eller någon mening överhuvudtaget. Betygsskalan är ofta uppe till diskussion. Åsikterna spretar åt alla håll. De gnabbas ordentligt och tycker att det är jättekul. En hel vecka håller de på med sina filmer och banketter...Det gör att Ellen och jag får tillfälle till många träffar eftersom hennes personer också gillar filmfestivalen. Tycker jag är bra eftersom det är tröttsamt att höra personerna snacka film hela tiden. Då kan vi leka lite istället och vi föredrar banketter eftersom det kan generera en och annan godbit till oss också...

Ja, så var det ju det här med serranoskinkan...Björn gillar även han filmfestivalen och reser ända från Barcelona för att vara med och leka. Serranoskinkan följer med honom...och då är han min nya favorit! Var inne och väckte honom varje morgon med mina eftertraktade pussar. Han blev så glad, så glad! En kväll hade matte och husse öppnat ett nytt paket med skinka. Jag smög omkring...Matte och husse tog någon skiva var och satt med var sitt glas vin och snackade...film förstås...Jag kollade läget noga. Skinkan låg kvar på bordet i köket, en stol stod lite på sniskan ut från bordet - precis lagom för att jag skulle kunna krångla mig upp. Och se - ett nästan helt paket med serrano låg och bara väntade på att bli uppätet av mig. Jag är ju inte den som är den utan jag smaskade i mig alltihop i snabbt tempo. Snart var skinkpaketet tomt och då kom husse in i köket och hittade mig liggandes på bordet....Ingen skinka kvar till honom. Jag vek öronen bakåt och såg sötare ut än någonsin, viftade lite lågt med svansen och försökte pussa honom. Han började skratta! Ropade på matte som kom farande och såg min söta uppenbarelse snabbt skutta ner från bordet och se riktigt skyldig ut...Döm om min förvåning när hon också började skratta och båda skakade på huvudet och sa "Vi får nog skylla oss själva - lägga en sådan frestelse inom hennes förmågor kan bara sluta på det här sättet. Hur som helst är det försent att bli arga nu". Ibland gör de mig förvånad - här trodde man att det skulle läsas lusen av en och så skrattar de bara...