Undan i spåret...

...för här kommer Clova!
Och när jag spårar går det med en väldans fart.
Det är så kul med barmark och lite varmare väder för då vaknar liksom matte till liv. Det har varit lite sparsamt med spårandet under vintern. Jag har bara fått gå ett par korta spår och det räcker inte på långa vägar för en arbetsvillig terrier. Men nu anade jag att det var något mer rejält på gång. Matte smusslade med svarta påsar från frysen - mmm - luktar det inte lite bekant över dem? Hur var det nu med svarta plastpåsar i frysen? Var det inte spännande grejer till mig i dem? Och titta, titta, här kommer matte med den konstiga staven med svamp i ena ändan...snören åker ner i ryggsäcken, klädnypor också. Så kastade hon en menande blick på mig och gick ut genom dörren UTAN mig! Och jag som är så ivrig! Här blir det till att vänta förstår jag...
Först flera timmar senare var det dags att gå ut i skogen. Vid det laget hade jag redan glömt att matte smusslat med grejer på morgonen. Jag trodde att vi bara skulle gå på en vanlig långpromenad i Delsjön medans lillhusse spelade tennis. Det gjorde vi först också, gick vanlig promenad alltså. När vi var nästan tillbaka sa matte plötsligt "Vad har vi här då?" och gick fram för att kolla något på marken. "Jag vet, jag vet, jag vet!" Jag studsade upp och ner av iver när matte tog fram spårselen och linan. Så släppte hon fram mig till starten. Jag nosade ivrigt och visste på en gång vart jag skulle gå. Nu bar det av i en våldsam fart genom skogen. Matte bromsade och bromsade. Hon var visst rädd för att jag skulle missa någonstans. Inte då! Här missas inget idag - detta har jag ju längtat efter. Jobbar lite lugnare efter en stund, spåret ligger ju kvar. Dessutom har matte gjort det rätt svårt idag. Hon har dragit spåret rakt över ett riktigt rådjurstillhåll. Här är massor av rådjursbajs som är hyfsat färskt och små stigar kors och tvärs av deras små klövar. Jag följer mitt spår säkert trots dessa svårigheter.

Efter en stunds spårande är jag framme vid klöven. Den sista biten får jag vinden i näsan och lyfter upp nosen från backen. Jag går lite högt med nosen de sista 20 metrarna av den anledningen, men på det stora hela är matte mer än nöjd med mitt arbete.

Matte gav mig massor av beröm när jag hittat klöven. Hon berättade att hon var orolig att det skulle vara för svårt för mig att följa spåret. Hon upptäckte nämligen att hon gått rakt in i ett rådjurstillhåll alldeles försent. Halva spåret var då redan lagt och blodet som fanns kvar skulle inte räcka till att lägga ett nytt. Att sen vinden hade vänt lite sen hon lagt spåret på morgonen grämde henne lite också. Men nu var vi så nöjda båda två. Matte samlade ihop alla grejer i ryggsäcken, tog av mig selen och så fick jag bära klöven tillbaka till bilen.
Gissa om våra hållningar var stolta!