Tyskt var det här

Och där står en gigantisk svamp...Matte tror dock inte att den går att äta...

Häromdagen provade jag och matte en ny tur i Härryda. Den här gången var det dags att gå runt Sandsjön. Det har matte tänkt att vi skulle göra hela sommaren, men antingen var det för varmt, för regnigt eller så passade det helt enkelt inte. Nu passade det alldeles utmärkt. Matte hade nämligen jobbat natten och nu hade vi vilat en stund tillsammans på morgonen. Lite lagom seg i kolan tyckte matte att en långpromenad med fika vid strandkanten skulle sitta fint.
Utrustade med fika i ryggsäcken och en karta i handen på matte gav vi oss iväg. Matte älskar kartor...och när vi skall bryta ny mark tar hon med glädje fram en lämplig och följer med på den allt eftersom vi går i naturen. Hon tycker att jag har många egenheter - men det ska jag säga er - det har hon också! En sådan egenhet är att hon har ett våldsamt stort behov av att veta var just HON befinner sig i förhållande till "världen". Inte för att jag tror att hon skall komma vilse, för hon har - faktiskt måste jag erkänna det - ett rätt bra lokalsinne, utan för att hon verkar gilla att ha koll på läget. Kanske är det en yrkesskada...
Koll på läget var det ja...på den här bron tycker jag inte att det känns som om JAG har koll på läget. Det knakar och vajar...hualigen...här gäller det att trampa försiktigt.

Några som definitivt inte hade koll på läget träffade vi på mitt ute i skogen.

När man går runt våra sjöar så är det bara då och då som man verkligen är nere vid sjön. Den mesta tiden går man i urskog eller på små skogsvägar. Jag och matte kom gående på en liten stig. Jag skuttade omkring och nosade på allt som verkade intressant. Nya vägar och stigar är jättekul att undersöka. Eftersom matte hade blykoll visste hon att vi snart skulle komma ut på en liten väg. Nu närmade vi oss vägen och kunde till och med urskilja den mellan träden.
Då kryper det fram en jeepliknande bil, full-lastad med tyskar, visar det sig. Mitt ute i ingenstans. Vägen är bara ett par hjulspår där skogsmaskiner normalt tar sig fram.
När de får syn på mig och matte blir de jätteglada! Här kommer ett par urinvånare gåendes...dem kan vi fråga - tänkte de nog... Vi kände oss nästan som en Sankt Bernhardshund som undsatte en nödställd med whiskey i kaggen. Så glada såg de ut över att se oss.

Nu tog de fram sin karta för att visa vart de ville ta sig. De hade tänkt ta sig till Lilla Stamsjön för att tälta och fiska. De undrade om det möjligen var så att "vägen" blev lite bättre längre fram? Visste vi var sjön fanns?
Trots att de var lite vilse i pannkakan var de så glada och tyckte att Sverige med allemansrätten var fantastiskt.
Nu kunde matte berätta både goda och dåliga nyheter för dem. Den goda var att de faktiskt var ganska nära Lilla Stamsjön. Den dåliga var att vägen framför dem definitivt inte skulle bli bättre...den skulle snart övergå i en liten stig. Hon kunde också visa på sin karta, som hade lite bättre skala för ändamålet, att det möjligen skulle gå att ta sig ännu lite närmare sjön om man körde tillbaka och in en annan väg. Men att man skulle kunna köra bil ändra fram till sjön trodde inte matte.
Nu var det ju visserligen inget slott de skulle slå upp i skogen, som Nääs slott i bakgrunden, men de hade onekligen mycket packning lastad i bilen. Att parkera bilen några hundra meter tillbaka och sen promenera med mig och matte var inget alternativ tyckte de. För mycket prylar att släpa på. Så vi stod kvar och vinkade till dem när de mödosamt backade tillbaka i hjulspåren till fastare och bredare väg. De skulle försöka att ta sig runt den andra vägen som matte föreslog.

En liten stund senare kom matte och jag fram till Lilla Stamsjön. Någon väg såg vi inte till...undrar hur det gick för tyskarna. Det slutade nog med promenad för deras del i alla fall. Vi fortsatte vår promenad och kom senare fram till Sandsjön och där hittade vi en mysig plats att rasta och fika på. Vi badade fötterna och benen också.
Stärkta kunde vi vandra vidare. Matte hittade kantareller och var så lycklig över dem. Begriper jag inte - de är ju oätliga...men en glad och nöjd matte är en kul matte. Det blir övningar och godis för mig. Då får man acceptera att hon hela tiden skall stanna och plocka och krafsa i marken efter de små gula grejerna.
Fattar inte varför hon ibland klagar på att jag tar tid på mig när jag vill nosa på något intressant... Snacka om att kasta sten i glashus...

På spåret

Spana in vad jag har nosat upp i skogen!

Matte är inte dum hon. Vi gick ju på kurs förra sommaren och matte fick lära sig att lägga ut spår till mig i skogen. Jag visste redan hur man nosar efter spännande dofter i naturen, men att utföra ett "arbete" var nytt även för mig. Matte var helt grön när det gällde spårande i alla dess former. Det tycker jag inte att hon är längre. Kursen var väldigt lärorik och välplanerad och gav ett bra avstamp i spårarkarriären. Matte är av naturen (och ålder) lite glömsk. Hon är dessutom väldigt vetgirig och vill lära sig mer hela tiden. Då är det tur att Cairn i Väst och alla engagerade människor i dess närhet finns till för frågor. Då kan hon få svar på sånt som hon undrar över.
Nästa steg tyckte matte t.ex verkade lite klurigt. Trots att vi har lite kvar att jobba med innan vi är där så planerar matte spårandet och framåtskridandet mot anlagsprov och förhoppningsvis öppenspår så småningom. Nu funderade hon över det här med tillbakagångar...
Här funderar jag på när jag skall få börja...

Vad gör man då när man undrar över något och inte vill göra heltokigt från början - jo man frågar någon som vet. I det här fallet frågade matte i telefon Carina Ström som vet en hel massa om spårande. Carina berättade och förklarade...matte fattade ändå inte riktigt... Hmm - inte bara lite glömsk...lite trögfattad också - tror jag. När matte la på luren hade hon ändå inte allt riktigt klart för sig. Det förstod Carina. Hon hörde nog det lilla frågetecknet över linjen.
När matte kollar posten någon dag senare ligger där ett brev och väntar...Med skriven förklaring och en skiss därtill! Superbra alltså! Nu är allt glasklart för matte. Vad säger ni om sån hjälpsamhet gott folk?!
Nu är det bara att fortsätta på spåret. Nu skall vi fortsätta med våra vinklar och bloduppehåll. Och att jag skall kunna bibehålla koncentrationen på lite längre spår. Tempot börjar bli riktigt bra, tror vi. Nosen borde jag nog gå lite lägre med. Matte behöver jobba på att låta mig jobba... hon vill gärna styra mig när hon tror att jag är ute och cyklar. Jag är inte ute och cyklar - jag bara kollar av hur spåret ligger till och var det inte ligger. Sånt begriper inte matte. Därför behöver hon lära sig att inte lägga sig i mitt arbete.
Jag hittar nämligen alltid fram till målet och belöningen. Spåret är jätteroligt att gå men allra bäst är målgången. Att få gnaga en stund på klöven och sen bära hem den och gnaga vidare är det absolut viktigaste för mig. När jag kommit hem brukar matte erbjuda mig ett annat, mer "magvänligt" ben. Oftast går jag med på bytet - speciellt om det är ett märgben...

Nu ser jag och matte fram emot en höst med mycket spårande med viltspårsgruppen i Cairn i Väst. Det skall bli kul att spåra i ny terräng och gå andra personers spår. Hoppas att det leder fram till ett klarat anlagsprov.

Vad är väl en trimdag

Den kan vara dötrist och långtråkig och tråkig och alldeles, alldeles underbar.
Min trimdag i veckan var alldeles, alldeles underbar. Charlotte och hela Swebreezegänget kom ut till mig i stugan. Jag trodde inte mina ögon. Ur bilen hoppade alla mina kompisar och jag rusade ut för att hälsa välkommen. Ellen var redan hemma hos mig och nu steppade Bobby, James, Gilbert, Electra, Frankie och Sazza in på tomten. Såå himla roligt med ett helt gäng som busar och leker på gräsmattan. Jag har en självklar plats i gänget känns det som. Alla vovvarna är härliga kompisar och jag känner mig så välkommen i deras gemenskap. Ellen känner likadant.
Och så var ju min favoritlatinokille med...Bobby och jag passade på att pussas lite. Mmm så mysigt med lite kel och möjlighet att vänslas på tu man hand. Jag uppehåller mig gärna där Bobby befinner sig.
Men väninnor är inte dumt heller att ha...här på bilden är det Frankie, jag, Sazza och Elektra som kollar när Ellen visar en konst. Vi tikar kommer superbra överrens. Inget bråk om inbördes rangordning. Vi är ju liksom bäst allihop.
Nu är leken i full gång. Alla jagar Elektra som är först på bollen. Vi har flera bollar ute i trädgården. Jag har bitit sönder allihop men de är roliga att leka med ändå. Vissa är helt paffa men andra har fortfarande formen av en boll, om än något mjuk.
Charlotte kallar och alla kommer - jag också. Bobby är först fram. Personerna har upptäckt något som gör att de vill ha oss nära. Vår tomt saknar staket så det gäller att vara alerta för personerna. Om vi upptäcker något spännande först är det ju onekligen svårt att stanna kvar på tomten. Speciellt när vi är så många och kan sporra varandra.
Aha - det kom en vovve ute på vägen. En liten Jack Russelvalp på 5 månader. Jo det kan jag förstå...vi blir upptagna eller fasthållna för att inte rusa ut och skrämma den lille valpen från vettet. Men skäller gör vi i alla fall. Han ska veta att vi är här och att vi är många...
När vi lekt en god stund skulle personerna fika...såklart...Vi kunde fortsätta greja och leka på terassen och den lilla smutten ut på gräsmattan. Och så var det dags för trimningen. Det behövde inte tas så mycket idag. Bara rätta till lite här och där. Pälsen är inte 100% nu, säger Charlotte, men den är ändå mycket bättre efter den här skendräktigheten än efter mina två första. Man får vara glad över det lilla. Och för en icke invigd ser jag faktiskt riktigt snygg ut.
Så kommer det roligaste! Nu är det samling vid pumpen! Nu skall det bli långpromenad runt sjön med alla kompisar. Nu ger sig 8 cairnar ut för att göra skogen osäker! Det blir som en riktig cairnpromenad nästan - bara färre personer och hundar. Vi fick springa lösa och stoja så mycket vi bara orkade. Vi orkar jättemycket. Springer fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner på stenar och stubbar. Klättrar i omkullfallna träd och badar i sjön. Åh vad det är härligt med så mycket frihet i kompisars sällskap. Matte och Charlotte verkade också ha det trevligt. Mycket prat och skratt hördes från deras håll. Det är viktigt att personerna också trivs - då blir det nog fler långpromenader för oss. Vi skötte oss exemplariskt hela vägen.

Jag måste få berätta om Rottweilern som bor på andra sidan sjön... När jag går förbi där annars, även då Ellen är med, så verkar han så aggressiv och elak. Hoppar, skuttar, morrar, skäller och reser raggen inne i sin hundgård. Han ser inte ut som en trevlig bekantskap alls. Personerna brukar gå förbi snabbt och hoppas att stängslet i hans hundgård är tillräckligt högt. De vill inte gärna stå öga mot öga med den hunden. Inte jag heller... jag håller väldigt låg profil när vi går förbi. Inget mopsande här inte...
Nu blev det dock lite annorlunda... Hörde hur han skällde när vi kom upp på vägen - han såg oss inte... Så fick han syn på oss. Nu trampade 8 cairnar med huvudet och svansen i topp ute på "hans" väg. Alla tittade in mot Rottisen inne i hans hundgård när vi gick förbi. Inte ett ljud kom från hans håll nu. 8 cairnar med gott självförtroende var för mycket för honom.
Efter nästan tre timmar ute i naturen var vi tillbaka i stugan. Vilken härlig promenad vi hade haft! Matte och Charlotte fikade lite till och jag kunde mysa lite till med Bobby.
Han är en gentleman och låter mig hållas. Ser nästan ut som om han är lite stolt över min uppvaktning.
Till slut verkar dock även Bobby få nog och här ser han nästan ut att be om hjälp mot min uppvaktning. "Kan någon rädda mig från henne? Hon är bara för mycket!"

Vilken härlig trimdag detta blev! Långpromenad och kompisar - kan det bli bättre?

Aj då...

...nu är matte arg igen...
Och det bara för att jag visar lite cairnterriertakter. Det står klart och tydligt i cairnterrierboken att mitt beteende är högst normalt.

Matte har sagt till folk att hon är så nöjd med mitt uppförande i skogen den här sommaren. Jag kommer så käckt på inkallningar och rop. Ibland tar jag små turer på egen hand, men de är aldrig långa och jag kommer rätt kvickt och med god vilja fram till matte ungefär när hon vill det. Matte säger stolt att jag är så duktig. Så någon anledning till att sälja Clova på blocket finns absolut inte när det gäller lydnaden i skogen.

Ändå var det just precis det hon hotade med häromdagen. Sälja Clova på blocket alltså. Fy på dig matte - så säger man inte.

Det står i cairnterrierboken att den egna tomten sällan är nog för en nyfiken cairnterrier. Om den lämnas utan uppmärksamhet vidgar den gärna sina vyer. Just precis så är det! Så länge någon leker med mig eller på annat sätt håller mig alert med kuligheter är jag gärna kvar på tomten. OK, jag erkänner att det inte är riktigt sant...nästan helt sant, men det finns ju ett par undantag förstås...Om det spankulerar förbi ett rådjur, hare eller katt är det ju liksom lite svårt att stanna kvar. Rådjur och hare måste ju bara förföljas när de vågar sig förbi eller ibland t.o.m in på vår tomt. Katter har bannemig inget att göra på mitt revir! De jagas med skall bort från tomten och då brukar jag lägga till Lisbeths och Yngves tomt också. Bort med kattskrället även därifrån.
Men förövrigt brukar jag vara kvar på tomten om jag får lite uppmärksamhet. Om personerna däremot får för sig att gå in och sätta på kaffe eller kanske glömmer att jag är ute själv så tar jag fort chansen. Måste kolla omgivningarna...och så strosar jag iväg...
Eller som när man tar en lov ut på grusvägen - då kan det uppenbara sig en helt annan utsikt än vad man har från tomten. Då är jag oftast en bra bit utanför ringen där de har någorlunda kontroll på min kropp. Då skiter jag i att de säger åt mig att stanna eller komma tillbaka. Då drar jag på äventyr!

Häromdagen trodde de att de hade koll på mig men se det hade de inte...Från vägen gjorde jag ett språng över diket och in i skogsdungen. Jag hade upptäckt något riktigt spännande! Vad, har personerna inte en aning om och jag tänker inte berätta. Några hemligheter måste man ju få ha. Jag var väl borta sisådär en 10 minuter och hörde hur de tjoade och hojtade på mig. Till slut var jag nöjd med mitt lilla äventyr och vände tillbaka till stugan och det väntande godiset. Fram till matte och slukade korvbiten. Blev upplyft för att bäras in på terassen när matte med äcklat utbrott slängde ner mig igen. "Vad har du gjort Clova!!! Du luktar ju fisk och skaldjursrens! Och blöt är du också". Ja, ni vet ju vid det här laget var jag hamnade förstås - duschen. Det hjälpte inte mycket mot lukten som satt sig fast i pälsen. Shampoo skulle behövas, men eftersom jag skulle trimmas två dagar senare fick matte skippa schampoot och alla fick stå ut med min kroppsodör. Arg som ett bi var matte...Sa massa dumma saker som det där med blocket eller att det aldrig skulle bli några valpar för min del - för vem skulle vilja köpa en valp med mina rymmargener och rulla-sig-i-skitgener osv.

Själv säger jag bara - läs i boken matte! Jag är nog högst normal - så det så!

Sommar igen

Pust och stön...nu är det varmt igen...Personerna är så glada över att sommaren har gjort en comeback. Jag tycker att det är helt OK också. Promenaderna blir längre och fler. Och så går vi och badar stup i kvarten. Jag gillar att bada. Bada - inte simma. Simma gör jag om någon kastar i en pipleksak eller lockar med extra gott godis.
Då "kastar" jag mig i för att rädda leksaken, eller simmar ut för att hämta köttbullen. När man har korta ben som jag, behöver man inte ge sig ut så långt från stranden för att fötterna skall lämna botten. Det är bra för jag har respekt för djupt vatten. Vill helst vara där jag bottnar. Om jag får välja själv går jag gärna ner i vattnet och ställer mig så att vattnet går upp till magen och lite till. Då trivs jag och känner mig härligt avsvalkad.
Ellen håller på att lära sig att tycka om vatten. Hon har lärt sig doppa tassarna - snart går hon nog längre.
Efter att ha solat på trappan en stund behöver man nämligen kyla ner sig en stund. Då är det nog bra om man går ner med tassarna åtminstone. Då får man en massa ny energi och kan busa runt en stund till.
Picknick är också sånt som vi gärna ägnar oss åt. Här nedan kan ni se hur jag sitter i mitten för att inte missa någon godsak.

Uti vår hage...

...där springer det får...
Ganska stora, runda ullbollar med ben som smala tändstickor. Helt orädda för både människor och hundar. Har aldrig sett något liknande! Deras kaxighet och faktiskt framfusighet gjorde att jag blev lite skrajsen...ja ni läste rätt...jag blev faktiskt klart rädd för de konstiga djuren. Matte däremot var helt orädd och gick fram för att klappa på dem. Hon är minsann modig hon...

Själv gömde jag mig bakom ett konstverk och kikade försiktigt fram på vilddjuren...nu gäller det att studera dem för att kolla deras svagheter. Jag, den kaukasiska miniovtjarkan, kan ju inte gå omkring och vara rädd för djur med så rund kropp och pinniga ben.

Nu undrar ni kanske vad vi gjorde i en fårhage? Jo det skall jag berätta.

Min familj gillar att göra utflykter. Nu var stor del av familjen Olsson/Nilsson/Brodén/Jansson samlad och då är det kul att hitta på saker. Den här dagen gick utflykten till Pilane på Tjörn. Där har några satt upp en massa skulpturer och konstverk till beskådan mitt i en fårhage och uppe på en ås, samt vid sidan av ett gammalt gravfält. Här kan man ströva omkring och titta och njuta av utsikten från åsen...och titta på fåren.

Efter att ha gått omkring bland får en stund tyckte jag att det gick bättre, men så fort någon gjorde en oväntad manöver eller kom gående emot mig blev jag lite skeptisk igen.
Träffade på en annan hund och jag frågade genast om han kände till de här djuren. Han var mer intresserad av min uppenbarelse, men jag sa ifrån på skarpen att; "här blir det inget nojsande om du inte berättar vad du vet om får". Han kunde inte så mycket han heller om får, men visste åtminstone att de borde vara, om inte rädda för oss, så åtminstone ha respekt för oss. Han fick lukta lite för den informationen, men sen fick det vara nog. Han var ju inte ens snygg...och definitivt ingen cairn...
Nu fanns det inga får i sikte. Bara en massa konstverk. Här en hemlös grävling som står och rotar i en soptunna. Rota i en soptunna kan jag definitivt förstå. Behöver man inte vara hemlös för att uppskatta. I sådana kan man hitta fina skatter att käka upp och roliga påsar, papper eller annat skräp som man kan dra omkring på och göra bus med.
Ser ni? Nu är jag inte skraj längre. Nu står jag mitt bland dem. Lillhusse är också modig och klappar på ett får.
Så är man balanskonstnär. Högst uppe på åsen hade man byggt upp ett stort konstverk. Jag tog chansen och skuttade upp på det och balanserade. Borde generera lite godis... Jag hade rätt - man fick godis för den bravaden.
Matte hittar ibland godisträd i naturen...dem gillar jag...här hittar jag en godisstaty.
" Ha, ha där ligger ni så fridfullt och vilar". Jag kryper närmare och närmare. Om nu matte bara ville tappa kopplet så skall jag nog sätta lite fart i ullbollarna.
Ser du matte?! Jag är inte ett dugg rädd. Dessutom är vi ganska lika tycker jag. De har svarta huvuden och jag har ganska mycket svart i mitt huvud också.

Känner mig nästan som en i flocken. Jag vänjer mig fort vid nyheter. Är väl inte så konstigt egentligen, att man är lite "försiktig" inför det okända. Tror att man klarar sitt eget skinn bättre i längden på det sättet.

Möjligen är dessa får på det klara med att det gäller att göra sig till kompis med människorna...kanske klarar de sina skinn längre på det viset...