Tyskt var det här

Och där står en gigantisk svamp...Matte tror dock inte att den går att äta...

Häromdagen provade jag och matte en ny tur i Härryda. Den här gången var det dags att gå runt Sandsjön. Det har matte tänkt att vi skulle göra hela sommaren, men antingen var det för varmt, för regnigt eller så passade det helt enkelt inte. Nu passade det alldeles utmärkt. Matte hade nämligen jobbat natten och nu hade vi vilat en stund tillsammans på morgonen. Lite lagom seg i kolan tyckte matte att en långpromenad med fika vid strandkanten skulle sitta fint.
Utrustade med fika i ryggsäcken och en karta i handen på matte gav vi oss iväg. Matte älskar kartor...och när vi skall bryta ny mark tar hon med glädje fram en lämplig och följer med på den allt eftersom vi går i naturen. Hon tycker att jag har många egenheter - men det ska jag säga er - det har hon också! En sådan egenhet är att hon har ett våldsamt stort behov av att veta var just HON befinner sig i förhållande till "världen". Inte för att jag tror att hon skall komma vilse, för hon har - faktiskt måste jag erkänna det - ett rätt bra lokalsinne, utan för att hon verkar gilla att ha koll på läget. Kanske är det en yrkesskada...
Koll på läget var det ja...på den här bron tycker jag inte att det känns som om JAG har koll på läget. Det knakar och vajar...hualigen...här gäller det att trampa försiktigt.

Några som definitivt inte hade koll på läget träffade vi på mitt ute i skogen.

När man går runt våra sjöar så är det bara då och då som man verkligen är nere vid sjön. Den mesta tiden går man i urskog eller på små skogsvägar. Jag och matte kom gående på en liten stig. Jag skuttade omkring och nosade på allt som verkade intressant. Nya vägar och stigar är jättekul att undersöka. Eftersom matte hade blykoll visste hon att vi snart skulle komma ut på en liten väg. Nu närmade vi oss vägen och kunde till och med urskilja den mellan träden.
Då kryper det fram en jeepliknande bil, full-lastad med tyskar, visar det sig. Mitt ute i ingenstans. Vägen är bara ett par hjulspår där skogsmaskiner normalt tar sig fram.
När de får syn på mig och matte blir de jätteglada! Här kommer ett par urinvånare gåendes...dem kan vi fråga - tänkte de nog... Vi kände oss nästan som en Sankt Bernhardshund som undsatte en nödställd med whiskey i kaggen. Så glada såg de ut över att se oss.

Nu tog de fram sin karta för att visa vart de ville ta sig. De hade tänkt ta sig till Lilla Stamsjön för att tälta och fiska. De undrade om det möjligen var så att "vägen" blev lite bättre längre fram? Visste vi var sjön fanns?
Trots att de var lite vilse i pannkakan var de så glada och tyckte att Sverige med allemansrätten var fantastiskt.
Nu kunde matte berätta både goda och dåliga nyheter för dem. Den goda var att de faktiskt var ganska nära Lilla Stamsjön. Den dåliga var att vägen framför dem definitivt inte skulle bli bättre...den skulle snart övergå i en liten stig. Hon kunde också visa på sin karta, som hade lite bättre skala för ändamålet, att det möjligen skulle gå att ta sig ännu lite närmare sjön om man körde tillbaka och in en annan väg. Men att man skulle kunna köra bil ändra fram till sjön trodde inte matte.
Nu var det ju visserligen inget slott de skulle slå upp i skogen, som Nääs slott i bakgrunden, men de hade onekligen mycket packning lastad i bilen. Att parkera bilen några hundra meter tillbaka och sen promenera med mig och matte var inget alternativ tyckte de. För mycket prylar att släpa på. Så vi stod kvar och vinkade till dem när de mödosamt backade tillbaka i hjulspåren till fastare och bredare väg. De skulle försöka att ta sig runt den andra vägen som matte föreslog.

En liten stund senare kom matte och jag fram till Lilla Stamsjön. Någon väg såg vi inte till...undrar hur det gick för tyskarna. Det slutade nog med promenad för deras del i alla fall. Vi fortsatte vår promenad och kom senare fram till Sandsjön och där hittade vi en mysig plats att rasta och fika på. Vi badade fötterna och benen också.
Stärkta kunde vi vandra vidare. Matte hittade kantareller och var så lycklig över dem. Begriper jag inte - de är ju oätliga...men en glad och nöjd matte är en kul matte. Det blir övningar och godis för mig. Då får man acceptera att hon hela tiden skall stanna och plocka och krafsa i marken efter de små gula grejerna.
Fattar inte varför hon ibland klagar på att jag tar tid på mig när jag vill nosa på något intressant... Snacka om att kasta sten i glashus...