Uti vår hage...

...där springer det får...
Ganska stora, runda ullbollar med ben som smala tändstickor. Helt orädda för både människor och hundar. Har aldrig sett något liknande! Deras kaxighet och faktiskt framfusighet gjorde att jag blev lite skrajsen...ja ni läste rätt...jag blev faktiskt klart rädd för de konstiga djuren. Matte däremot var helt orädd och gick fram för att klappa på dem. Hon är minsann modig hon...

Själv gömde jag mig bakom ett konstverk och kikade försiktigt fram på vilddjuren...nu gäller det att studera dem för att kolla deras svagheter. Jag, den kaukasiska miniovtjarkan, kan ju inte gå omkring och vara rädd för djur med så rund kropp och pinniga ben.

Nu undrar ni kanske vad vi gjorde i en fårhage? Jo det skall jag berätta.

Min familj gillar att göra utflykter. Nu var stor del av familjen Olsson/Nilsson/Brodén/Jansson samlad och då är det kul att hitta på saker. Den här dagen gick utflykten till Pilane på Tjörn. Där har några satt upp en massa skulpturer och konstverk till beskådan mitt i en fårhage och uppe på en ås, samt vid sidan av ett gammalt gravfält. Här kan man ströva omkring och titta och njuta av utsikten från åsen...och titta på fåren.

Efter att ha gått omkring bland får en stund tyckte jag att det gick bättre, men så fort någon gjorde en oväntad manöver eller kom gående emot mig blev jag lite skeptisk igen.
Träffade på en annan hund och jag frågade genast om han kände till de här djuren. Han var mer intresserad av min uppenbarelse, men jag sa ifrån på skarpen att; "här blir det inget nojsande om du inte berättar vad du vet om får". Han kunde inte så mycket han heller om får, men visste åtminstone att de borde vara, om inte rädda för oss, så åtminstone ha respekt för oss. Han fick lukta lite för den informationen, men sen fick det vara nog. Han var ju inte ens snygg...och definitivt ingen cairn...
Nu fanns det inga får i sikte. Bara en massa konstverk. Här en hemlös grävling som står och rotar i en soptunna. Rota i en soptunna kan jag definitivt förstå. Behöver man inte vara hemlös för att uppskatta. I sådana kan man hitta fina skatter att käka upp och roliga påsar, papper eller annat skräp som man kan dra omkring på och göra bus med.
Ser ni? Nu är jag inte skraj längre. Nu står jag mitt bland dem. Lillhusse är också modig och klappar på ett får.
Så är man balanskonstnär. Högst uppe på åsen hade man byggt upp ett stort konstverk. Jag tog chansen och skuttade upp på det och balanserade. Borde generera lite godis... Jag hade rätt - man fick godis för den bravaden.
Matte hittar ibland godisträd i naturen...dem gillar jag...här hittar jag en godisstaty.
" Ha, ha där ligger ni så fridfullt och vilar". Jag kryper närmare och närmare. Om nu matte bara ville tappa kopplet så skall jag nog sätta lite fart i ullbollarna.
Ser du matte?! Jag är inte ett dugg rädd. Dessutom är vi ganska lika tycker jag. De har svarta huvuden och jag har ganska mycket svart i mitt huvud också.

Känner mig nästan som en i flocken. Jag vänjer mig fort vid nyheter. Är väl inte så konstigt egentligen, att man är lite "försiktig" inför det okända. Tror att man klarar sitt eget skinn bättre i längden på det sättet.

Möjligen är dessa får på det klara med att det gäller att göra sig till kompis med människorna...kanske klarar de sina skinn längre på det viset...