På spåret

Spana in vad jag har nosat upp i skogen!

Matte är inte dum hon. Vi gick ju på kurs förra sommaren och matte fick lära sig att lägga ut spår till mig i skogen. Jag visste redan hur man nosar efter spännande dofter i naturen, men att utföra ett "arbete" var nytt även för mig. Matte var helt grön när det gällde spårande i alla dess former. Det tycker jag inte att hon är längre. Kursen var väldigt lärorik och välplanerad och gav ett bra avstamp i spårarkarriären. Matte är av naturen (och ålder) lite glömsk. Hon är dessutom väldigt vetgirig och vill lära sig mer hela tiden. Då är det tur att Cairn i Väst och alla engagerade människor i dess närhet finns till för frågor. Då kan hon få svar på sånt som hon undrar över.
Nästa steg tyckte matte t.ex verkade lite klurigt. Trots att vi har lite kvar att jobba med innan vi är där så planerar matte spårandet och framåtskridandet mot anlagsprov och förhoppningsvis öppenspår så småningom. Nu funderade hon över det här med tillbakagångar...
Här funderar jag på när jag skall få börja...

Vad gör man då när man undrar över något och inte vill göra heltokigt från början - jo man frågar någon som vet. I det här fallet frågade matte i telefon Carina Ström som vet en hel massa om spårande. Carina berättade och förklarade...matte fattade ändå inte riktigt... Hmm - inte bara lite glömsk...lite trögfattad också - tror jag. När matte la på luren hade hon ändå inte allt riktigt klart för sig. Det förstod Carina. Hon hörde nog det lilla frågetecknet över linjen.
När matte kollar posten någon dag senare ligger där ett brev och väntar...Med skriven förklaring och en skiss därtill! Superbra alltså! Nu är allt glasklart för matte. Vad säger ni om sån hjälpsamhet gott folk?!
Nu är det bara att fortsätta på spåret. Nu skall vi fortsätta med våra vinklar och bloduppehåll. Och att jag skall kunna bibehålla koncentrationen på lite längre spår. Tempot börjar bli riktigt bra, tror vi. Nosen borde jag nog gå lite lägre med. Matte behöver jobba på att låta mig jobba... hon vill gärna styra mig när hon tror att jag är ute och cyklar. Jag är inte ute och cyklar - jag bara kollar av hur spåret ligger till och var det inte ligger. Sånt begriper inte matte. Därför behöver hon lära sig att inte lägga sig i mitt arbete.
Jag hittar nämligen alltid fram till målet och belöningen. Spåret är jätteroligt att gå men allra bäst är målgången. Att få gnaga en stund på klöven och sen bära hem den och gnaga vidare är det absolut viktigaste för mig. När jag kommit hem brukar matte erbjuda mig ett annat, mer "magvänligt" ben. Oftast går jag med på bytet - speciellt om det är ett märgben...

Nu ser jag och matte fram emot en höst med mycket spårande med viltspårsgruppen i Cairn i Väst. Det skall bli kul att spåra i ny terräng och gå andra personers spår. Hoppas att det leder fram till ett klarat anlagsprov.