Vad är väl en trimdag

Den kan vara dötrist och långtråkig och tråkig och alldeles, alldeles underbar.
Min trimdag i veckan var alldeles, alldeles underbar. Charlotte och hela Swebreezegänget kom ut till mig i stugan. Jag trodde inte mina ögon. Ur bilen hoppade alla mina kompisar och jag rusade ut för att hälsa välkommen. Ellen var redan hemma hos mig och nu steppade Bobby, James, Gilbert, Electra, Frankie och Sazza in på tomten. Såå himla roligt med ett helt gäng som busar och leker på gräsmattan. Jag har en självklar plats i gänget känns det som. Alla vovvarna är härliga kompisar och jag känner mig så välkommen i deras gemenskap. Ellen känner likadant.
Och så var ju min favoritlatinokille med...Bobby och jag passade på att pussas lite. Mmm så mysigt med lite kel och möjlighet att vänslas på tu man hand. Jag uppehåller mig gärna där Bobby befinner sig.
Men väninnor är inte dumt heller att ha...här på bilden är det Frankie, jag, Sazza och Elektra som kollar när Ellen visar en konst. Vi tikar kommer superbra överrens. Inget bråk om inbördes rangordning. Vi är ju liksom bäst allihop.
Nu är leken i full gång. Alla jagar Elektra som är först på bollen. Vi har flera bollar ute i trädgården. Jag har bitit sönder allihop men de är roliga att leka med ändå. Vissa är helt paffa men andra har fortfarande formen av en boll, om än något mjuk.
Charlotte kallar och alla kommer - jag också. Bobby är först fram. Personerna har upptäckt något som gör att de vill ha oss nära. Vår tomt saknar staket så det gäller att vara alerta för personerna. Om vi upptäcker något spännande först är det ju onekligen svårt att stanna kvar på tomten. Speciellt när vi är så många och kan sporra varandra.
Aha - det kom en vovve ute på vägen. En liten Jack Russelvalp på 5 månader. Jo det kan jag förstå...vi blir upptagna eller fasthållna för att inte rusa ut och skrämma den lille valpen från vettet. Men skäller gör vi i alla fall. Han ska veta att vi är här och att vi är många...
När vi lekt en god stund skulle personerna fika...såklart...Vi kunde fortsätta greja och leka på terassen och den lilla smutten ut på gräsmattan. Och så var det dags för trimningen. Det behövde inte tas så mycket idag. Bara rätta till lite här och där. Pälsen är inte 100% nu, säger Charlotte, men den är ändå mycket bättre efter den här skendräktigheten än efter mina två första. Man får vara glad över det lilla. Och för en icke invigd ser jag faktiskt riktigt snygg ut.
Så kommer det roligaste! Nu är det samling vid pumpen! Nu skall det bli långpromenad runt sjön med alla kompisar. Nu ger sig 8 cairnar ut för att göra skogen osäker! Det blir som en riktig cairnpromenad nästan - bara färre personer och hundar. Vi fick springa lösa och stoja så mycket vi bara orkade. Vi orkar jättemycket. Springer fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner på stenar och stubbar. Klättrar i omkullfallna träd och badar i sjön. Åh vad det är härligt med så mycket frihet i kompisars sällskap. Matte och Charlotte verkade också ha det trevligt. Mycket prat och skratt hördes från deras håll. Det är viktigt att personerna också trivs - då blir det nog fler långpromenader för oss. Vi skötte oss exemplariskt hela vägen.

Jag måste få berätta om Rottweilern som bor på andra sidan sjön... När jag går förbi där annars, även då Ellen är med, så verkar han så aggressiv och elak. Hoppar, skuttar, morrar, skäller och reser raggen inne i sin hundgård. Han ser inte ut som en trevlig bekantskap alls. Personerna brukar gå förbi snabbt och hoppas att stängslet i hans hundgård är tillräckligt högt. De vill inte gärna stå öga mot öga med den hunden. Inte jag heller... jag håller väldigt låg profil när vi går förbi. Inget mopsande här inte...
Nu blev det dock lite annorlunda... Hörde hur han skällde när vi kom upp på vägen - han såg oss inte... Så fick han syn på oss. Nu trampade 8 cairnar med huvudet och svansen i topp ute på "hans" väg. Alla tittade in mot Rottisen inne i hans hundgård när vi gick förbi. Inte ett ljud kom från hans håll nu. 8 cairnar med gott självförtroende var för mycket för honom.
Efter nästan tre timmar ute i naturen var vi tillbaka i stugan. Vilken härlig promenad vi hade haft! Matte och Charlotte fikade lite till och jag kunde mysa lite till med Bobby.
Han är en gentleman och låter mig hållas. Ser nästan ut som om han är lite stolt över min uppvaktning.
Till slut verkar dock även Bobby få nog och här ser han nästan ut att be om hjälp mot min uppvaktning. "Kan någon rädda mig från henne? Hon är bara för mycket!"

Vilken härlig trimdag detta blev! Långpromenad och kompisar - kan det bli bättre?