Uppfostran

Vilken tur att vi har tillbringat helgen i sommarstugan. Där finns det ytor och kompisar. Ytor för lek. Kompisar som är roliga att leka med både för mig och Texa. Jag har min bästis Ellen - vi förstår varandra och leker himla käckt ihop. Texa kan leka med Greta och hålla på med sånt som valprumpor tycker är roligt.
Alla fyra i carinligan klarar av att hålla sams ganska skapligt...om det är på mina villkor vill säga... Åtminstone då vi alla är i vår stuga har jag starka åsikter om hur saker och ting ska gå till. Är vi på neutral mark eller hos Hedinos är jag mer avslappnad. Dessutom hjälper Ellen då till att hålla ordning på de små - skönt med delat ansvar. Inte så mycket att bevaka då man får hjälp eller inte har så många "hotspots". Inte så konstigt tycker jag - jag är hård men rättvis. Mitt är mitt!
När det gäller Texa är det inte så mycket som har förändrats. Jag leker fortfarande inte med henne, men jag accepterar henne. Egentligen är det samma här. Jag är hård men rättvis och mycket konsekvent. Matte tycker att jag borde engagera mig, åtminstone lite, i Texa men det är inte läge ännu enligt mig. Även om respekten som Texa visar mig är klart mycket bättre nu, så är det en liten bit kvar anser jag. Dessutom var jag ju lite deppig efter löpet - det kan jag rida på ett tag till.
I skogen är det en annan sak. Då är vi på neutral mark och jag kan ha kul med hela cairnligan. Även Texa får vara med och springa och jag har lite koll på att hon hänger med. Hon kommer gärna till min sida om det är något som är lite läskigt eller nytt. Det har jag inget emot, känner mig vuxen och lite stolt att någon söker skydd hos mig. Det är studsandet jag vänder mig emot...

Texa tyckte det var kul i skogen och racade som en hel cairn. Bra också att Greta och Ellen är med så är vi flera som har kul. Matte hade med färsk nötlever som hon la korta spår med. Jag och Ellen klarade våra galant. Greta fattade efter en stund. Då syntes det tydligt att hon satte nosen i backen och spårade något gott. Texa fattade ingenting och tyckte dessutom att levern var lite läskig att käka upp. Fast hon bevisade än en gång att hon är en cairn och övervann sin skepsis och satte i sig sin lilla bit. Måste erkänna att det är ruter i den lilla.

När lillhusse lekte med oss tyckte jag att det var OK att interagera med Texa. Då fick hon vara med lite grand. Tycker att det är så det ska vara. Personerna har släpat hem råttan utan att fråga mig. Då ska de inte tro att jag bara ska sätta igång och leka som om allt är frid och fröjd. Men om de är med och leker tillsammans så är jag inte den som är den. Vad var det jag sa? Hård, rättvis och mycket konsekvent - det är jag det! Ni fattar det kanske inte ännu, men ni kommer att tacka mig en vacker dag.
Jag kunde också tänka mig att visa en del saker som jag kan. Texa tittade med beundran på mig. Gå genom en tunnel är ingen konst för mig men för Texa var det ett stort äventyr. Hon tittade noga och följde efter en gång. Det tyckte hon fick räcka första gången.
På valpars vis hittar Texa på allt möjligt och omöjligt. Jag småler lite åt tilltagen. Jag känner igen de flesta... har provat nästan allt själv och det var kul på den tiden. Kikar lite under lugg på matte som lite stressat försöker hålla jämna steg med valpens bus. Det kan hon ha. Min uppfostran sträcker sig inte till sånt som människorna anser vara otillåtet. Det räcker så bra med uppfostran i hundetikett.

Därför ligger jag lugnt på trappen och studerar allt bus utan att ingripa. Hör matte ropa mellan varven "Valpen är galen - snälla Clova hjälp mig!"

Faktiskt är det så att den enda som har pli på valpen och som innehar nästan full respekt så är det jag. Det kommer att ta lång tid innan personerna har samma lydnad på henne... En blick, stelt ignorerande, ett litet morr eller lite fladder i överläppen - det är allt som behövs. Om Texa någon enstaka gång ändå inte lyssnar så fräser jag till och så är allt löst.

Kan kanske tänka mig att dela med mig av min naturliga talang - men den stora frågan är; Vad tjänar jag på det?