Ibland...

...anser matte att jag inte är helt smart - det är inte hon heller kan jag meddela...

Förra veckan la matte ett spår till mig, det var extra långt och med flera kluriga vinklar så när jag väl kom fram till målet så var jag duktigt ivrig att få belöningen. Jag kastade mig över klöven och tuggade febrilt. Såg matte i ögonvrån och tänkte - nädu den här godbiten får du inte - jag byter inte mot något annat som du har. Och så svalde jag klöven mer eller mindre hel...Inte så smart tyckte matte, som såg några oroliga dagar framför sig. Hur ska dessa rejäla benbitar passera magen och vilken ev. skada kommer det att åsamka? Trist att belöningen var slut så fort tyckte jag och tittade på matte om jag inte kunde få det hon hade tänkt byta ut klöven mot också. Hon stod ju med den i handen och såg lite fundersam ut - snälla kan jag få den med matte? "Ja vad sjutton" sa matte, "det gör väl varken till eller från vad gäller magont om du äter den här vombiten också". Så fick jag den och kunde mumsa i lugn och ro i skogen, tuggade omsorgsfullt och noga - det jag har fått av matte behöver jag inte stressa i mig. Allt mals sönder av mina "kraftiga käkar" och kan passera genom magen utan besvär.

Nu väntade några oroliga dagar...Matte ändrade dieten till leverpastej- och sparrisröra, sparris är bra när man ätit skarpa och spetsiga grejer och leverpastej är ju supergott så mig gjorde det inget. Först kräktes jag upp en stor och flisig benbit och sen kom det ut ett par bitar den andra vägen också. Men jag hade inte ont och inga besvär. Nu har det gått nästan en vecka - matte är fortfarande observant på mig - men det verkar som om det gått bra den här gången.

Nu ska jag avslöja att matte inte är så smart heller...När Nicke spelar tennis brukar jag och matte gå på långpromenad i Delsjöterrängen. Det gjorde vi i går också men nu blev den längre och klart mer tidskrävande än vad som var planerat. När vi kom fram till Delsjöns kolonistugeområde fick matte för sig att vi skulle gena genom området - det är ju så gulligt att gå där inne tycker hon...Jag tyckte det var onödigt och ville fortsätta på häststigen istället - luktar mycket roligare där - men det blev som matte ville. Vi gick in genom den första dörren som vi hittade och började strosande gå mot andra sidan. När vi kom fram till dörren längst bort upptäckte vi att den var låst...gick då till nästa dörr - också låst. Då gick vi till huvudingången - låst, alla dörrar vi provade var låsta. Nu började matte se lite orolig ut och sa att nu får vi skynda oss tillbaka till den dörren som vi gick in genom för att hinna ner och hämta Nicke. Vad tror ni hade hänt med den dörren när vi kom fram? Jo den var nu också låst...Ingen dörr öppen, ingen människa inom synhåll - vi är inlåsta i Delsjöns kolonistugeområde med ett rejält stängsel runt om. Nu började goda råd bli dyra, matte insåg ju att det skulle sluta med att klättra över för att ta sig ut, men hon kunde ju inte kasta över mig eller själv klättra med mig i famnen. Så - hon hittade en plats i staketet där jag skulle kunna krypa under och där band hon fast mig och gick själv för att hitta ett ställe där hon kunde attackera stängslet för att ta sig över. När hon klättrat över och hoppat ner på andra sidan kom hon tillbaka till mig och nu fick vi användning för tränandet av "kryp" - jag kröp smidigt och elegant ut till matte. Äntligen var vi båda på utsidan igen och kunde småspringande ta oss ner till GLTK och hämta Nicke bara ett par minuter försenade.

Så ni förstår att vi förtjänar varandra - matte och jag - båda är för det mesta skärpta, men ibland slår någon blondin-gen till och gör tillvaron lite mer oförutsägbar...