fredag 16 januari 2009

På minus...


Ja nu är jag ordentligt på minussidan ska ni veta...Nicke spelade tennis igår och då tog jag och matte vår promenad i Delsjöterrängen - precis som vi brukar göra. Jag fick springa lös som vanligt, vi gjorde roliga övningar som vanligt och jag kom på inkallning och höll koll på matte som vanligt. Allt var frid och fröjd. Vi var till och med ute på den frostiga golfbanan och lekte på fairway och jag tog mig friheten att springa genom en och annan bunker. Det får jag aldrig göra när det spelas golf, men nu är det vinter och inte en kotte på banan - bara vi och vi hade kul. Det började mörkna så smått men än så länge var det hyfsat ljust.
Så hörde jag hur det rörde sig borta i skogen. Jag lyfte huvudet och spetsade öronen. Wow - kolla rådjur! Först stod vi blickstilla, rådjuret och jag. Matte trodde nog att hon skulle kunna kalla in mig, men se det hade jag inte tänkt...Jag satte högsta fart och nu vände rådjuret in i skogen med mig rusande efter. Kvar stod matte med kassler i näven och snopen min...Ropade, visslade, tjoade och skrek efter mig att jag skulle stanna. Icke sa Clova - nu är det JAKT!
I 15 minuter var jag borta och under den tiden hann matte bli ordentligt orolig. När jag stuckit någon annan gång har jag bara varit borta några minuter, sen vänt tillbaka. Mörkret föll snabbt, det var 3 minusgrader och jakten hade gått mot ett rejält stup på ca 15 meter. De gånger jag dragit iväg efter vilt har jag alltid gett enstaka skall så att det går att höra om jag är nära eller långt bort och i vilken riktning. Det brukar lugna matte. Nu jagade jag helt radiotyst...Matte däremot var inte tyst - jag kunde höra henne ropa hela tiden. Det gjorde mig lugn - hon var kvar och jag kunde fortsätta med mitt roliga. Till slut var jag nöjd och vände tillbaka till matte som blev överlycklig av att se mig komma springande på stigen. Hon kramade mig och gav mig flera kasslerbitar - jag pussade henne också. Det var ju bra att hon väntade - hur skulle jag annars ta mig hem tvärs över hela sta´n...? Sen blev hon arg...jag fick gå kopplad hela vägen tillbaka till GLTK. Fort fick vi också gå - hade tydligen bråttom nu - hon tänkte inte det minsta på att jag faktiskt var lite trött efter min expedition eller att jag ville nosa lite här och där. Muttrade gjorde hon hela tiden om busiga hundar som man inte kan lita på...Förstår inte alls vem hon syftar på - jag kom ju tillbaka till henne...ja det tog ju en stund men ändå...





Så här såg det ut sekunderna innan rådjuret kom ut ur skogsbrynet. Leken på golfbanan stannar upp - jag riktar uppmärksamheten mot skogen.

Sen ser matte två ljusa rumpor rusa upp i skogen. En större - rådjurets, och en liten som jagar efter - min!

Så ni kanske förstår att jag måste fjäska något alldeles kopiöst mycket nu - det gäller att ta sig upp på plus igen. Och jag hoppas verkligen att hon inte begränsar min frihet nu...Nä det kan hon väl inte göra...men det blir nog några dagar med extremt mycket övningar och inkallningar på promenaderna kan jag tänka.

1 kommentar:

Marianne sa...

Sjutton också! Min matte sitter och läser nu om hur skönt du tyckte att det var att hela tiden höra mattes röst i fjärran så att du visste var hon var!
Varför avslöjade du det för henne?! Min matte har dessutom varit väääldigt uthållig förr i tiden och ropat i flera timmar i sträck!
Fast det gjorde inget att du avslöjade det egentligen; nuförtiden känner jag till vår skog ganska väl så jag klarar mig ändå! ;)
Bättre jaktlycka nästa gång! Och ge dig inte så snabbt!
Mvh
Ginny