Matte är glad...

Nu skiner matte som en sol igen, ringde i mobilen och berättade att hon var sååå stolt över mig efter utställningsträningen. Det är väldigt lätt att glädja den damen.
På det stora hela har det varit några riktigt roliga dagar och alla är nog rätt glada i familjen. Agneta och hennes Hanna var och hälsade på oss i helgen.
Cairnen Hanna är faktiskt orsaken till varför jag kom till just denna familjen. Matte och lillhusse hade velat ha en hund länge men husse var mer svårövertalad. När Hanna var här på besök var det första gången han sa; en sådan hund skulle jag kunna tänka mig - matte och lillhusse högg direkt och började förbereda för hundköpet. Så föddes jag och Isabella kunde tänka sig att sälja mig till familjen Nilsson/Olsson. Tror faktiskt inte att någon inblandad ångrar sig!
Hanna är en väldigt väluppforstrad hund - där har jag mycket att lära av - och väldigt snäll och rolig. Jag hade svårt att låta henne vara ibland, hon vill inte leka hela tiden som jag, men vi kom mycket bra överrens. Jag har verkligen många bra kompisar, Hanna känns som en äldre syster eller till och med som en mamma, vilken tur jag har. Lillhusse tyckte att det var kul att gå ut med oss båda två alldeles själv, han är mycket duktig på att ta hand om hundar, vi känner oss helt trygga. Vi var också ute och lekte på gräsmattan flera gånger, ibland var alla personer med. Då vi gick på långpromenad runt Stora Amundön var alla med, Janne hade kameran med men vi hundar var som vanligt alldeles för snabba för honom och helt omöjliga att regissera, så jag tror inte att vi fastnade på särskilt många kort. Det var en rolig promenad, jag och Hanna sprang lösa nästan hela rundan och det är kul terräng att springa i. Det börjar med stora ängar sen blir det lite skogsstig och sen blir det strand och klippor. Husse tyckte promenaden var lång, lillhusse tyckte lagom (men han var så förbaskat hungrig, hade tränat hockey innan och inte ätit på flera timmar) och jag, Hanna, matte och Agneta tyckte att "ja lång var den då inte". Efter att vi fikat körde vi Hanna och Agneta till tåget som tog dem tillbaka till Helsingborg. Hoppas att vi ses snart igen!

Matte är arg...

...på lilla mig - Va! hur är det möjligt?! Den här uppsynen borde ju charma alla och i synnerhet matte som är så svag för mig.

När vi åkte hem från cairnkursen sist var det ett åskmoln som satt och körde bilen, blicken var mörk och hon pratade inte glatt i mobilen som hon brukar. Istället hörde jag hur hon i telefonen sa att hon fick skämmas...

Visst drog jag i kopplet när vi gick upp till planen och hem igen, men därimellan under kursen drog jag nästan ingenting. Jag gick finfint i kopplet även om koncentrationen inte var 100%.

Övningen som hette "STANNA" tycker jag funkade bra så här långt, utvecklingen att stå kvar utan att sätta mig eller gå omkring var det värre med. Jag måste ju se godiset hela tiden så det inte försvinner!

Att det sen var en massa hundar som inte tillhörde vår grupp som gick förbi är ju inte mitt fel. Jag var bara tvungen att skälla ordentligt så de inte kom och ville vara med oss - och jag lyckades som vanligt - inte en enda hund kom in i gruppen! Men matte fattar inget - tyckte bara att jag störde och uppförde mig som en "bjäbbig småhund - och jag hatar bjäbbiga småhundar!!!" sa hon. Ja ni hör - jag är helt missförstådd...Här utför jag ett viktigt arbete och så får man höra sånt!

Så var det dags för inkallningsövning...Instruktören, Ann-Christine, varnade för att det är lätt att hamna i leken "Kom och ta mig" - hehe den kan jag, den är jätterolig. Så satte vi igång. Mattar och hussar sprang iväg och kallade sen in oss en och en. Alla lydde så fint och blev kopplade när de kom fram. Jag var sist ut - matte sprang iväg, kallade och jag rusade efter - haffade köttbullen och ...smet! Jippie! Tillbaka till alla hundarna för att busa - nu fick jag chansen och jag tog den! Tyvärr blev jag bortkörd av alla personer så till slut fick jag springa till matte som nu var riktigt långt borta. Nu fick hon tag i mig, men inte som det var tänkt - att jag lugnt skulle sitta på vänster sida och låta mig bli kopplad - nä ett riktigt grabbatag runt hunden blev det för jag hade också tappat halsbandet...Övningen gjordes flera gånger och ingen gång lät jag mig bli kopplad vid vänstersidan...Jag är expert på leken. Matte ursäktade oss och sa att när vi är själva så är jag jätteduktig på inkallning - jomen det är så klart - då finns det ju inga roliga hundkompisar och då duger matte. Då är hon bäst! Alla tyckte att det var roligt och intressant att se hur leken kunde fungera och hur man gjorde för att förhindra att leken utvecklades ännu mer, för att till slut få stopp på leken och få en "lydig hund". Där ser du matte - jag gjorde nytta igen! och än är jag inte lydig så det blir fler tillfällen att "live" få bevittna hur man får en säker inkallning på en cairn.

När vi sen skulle gå igenom dagens övningar och alla lugnt satt och stod runt Ann-Christin så hade jag "myror i brallan" och försökte på alla sätt påkalla mattes uppmärksamhet. Så då fick matte skämmas lite till för att jag bar mig åt...Kursledare Ann-Christin tröstade matte efteråt och sa att de busigaste många gånger blir de bästa hundarna i längden. Så det så!!!

Är du med?

Här ser ni två cairnar redo för bus!
Klara färdiga spring - runt runt, hit och dit, fram
och tillbaka, under och över, bakom och framför,
jaga och jagas. Listan kan göras lång på hur man
kan springa tillsammans med en cairnkompis!
Sen varvar man det med att ligga och flämta bredvid varandra, brottas och gräva lite grand. Sommaren i stugan kommer nog att bli toppen med Ellen i stugan bredvid. Det började i alla fall väldigt bra i lördags när vi var där ute. Först lekte jag med lillhusse en lång stund och blev helt slut - fick ligga på terassen och vila mig efter den dusten. Sen utforskade jag tomtens alla skrymslen och vrår och när det var gjort gick jag vidare till tomterna bredvid. Skällde lite utanför grannarna och på en tax som gick förbi, men gick tillbaka till vår tomt efter att personerna kallat några gånger, ibland fick de ta till "cowboytjutet" innan jag behagade lyssna. Det gäller att hålla dem alerta och inte låta dem slappna av - det är ju en terrier de har med att göra och jag har ett rykte att leva upp till. Skinka hade de med som godis - det är hyfsat gott - men om jag ska komma fortare så behövs det nog köttbullar...
Efter en stund kom Ellen förbi och hon var lös idag. Hon lär sig fort den lilla sötingen och vi kom jättebra överens. Hon pratar bättre och lyssnar mer nu, då är det lättare att kommunicera och vi har superkul ihop. Vi sprang så som jag beskrev i början, jag är fortfarande mycket snabbare än Ellen så jag får ta en extra sväng ibland eller kolla över ryggen att hon är med. Under huset vågade hon följa med, men när jag tog en sväng runt hela huset så vände hon om. Sunt tycker jag, det gäller att ha koll på sin familj och så länge man ser dem så vet man var de är. Jag är också noga med att ha koll på personerna när jag är på okänd mark. Men detta är min stuga, här är jag drottning och kan våga ge mig av lite längre. Jag vet att de är kvar och ropar på mig om jag är borta för länge.

Ordning på ekipaget

Hörde här om da´n att matte sa till Charlotte; "tänkte det skulle bli lite ordning på ekipaget". Jag brydde mig inte så mycket om det då, jag hade ju fullt upp med att busa omkring med mina kompisar. Så i onsdags lastades jag in i bilen, jag hade ingen aning om vart vi skulle. Noterade att matte hade ryggsäcken på ryggen och det brukar betyda roliga äventyr och promenader. Vi parkerade och jag fick komma ut och vad skådar mitt norra öga?! Många cairnar kommer åkande och lastas ut på parkeringen - är det cairnpromenad på gång? Men vafalls - vi får inte hälsa som vi brukar och när vi går iväg är vi fortfarande kopplade. Jag stretar och drar i kopplet - hallå släpp loss mig jag vill springa med mina kompisar! Matte blir ilsken och säger att "ser du nu varför vi skall gå kurs - så här kan vi ju inte ha det". Lätt åtgärdat; inget koppel - inget dragande, det är min åsikt. Så släpp loss mig nu!
Då stannar alla och vi ställer oss i en ring runt en instruktör som heter Ann-Christine. Oj då - vi skall tydligen gå kurs i lydnad. Hoppas verkligen att matte har riktigt gott godis med sig, annars skall hon få se på motsträvig och enveten hund.
Det börjar bra, det räcker att jag tittar matte i ögonen så får jag köttbulle - fixar jag lätt! Sen lägger hon den på marken framför mig - den tar jag - men då tar det stopp i kopplet. Jag tittar på matte och se då får jag gå och ta köttbullen. Jag fattar - titta matte i ögonen först, sen käka köttbulle. Helt OK för mig. Sen ska vi gå förbi en tallrik med korv på utan att gå dit och norpa en. Helt klart en svår övning, men matte säger bestämt NEJ när vi går förbi och snart har jag fattat att om jag fortsätter gå fint vid mattes sida så får jag korv i alla fall - nämligen av matte och en massa beröm dessutom. Olika övningar på att fortsätta gå fint i koppel trots störmoment gjordes och jag skötte mig jättefint. Jag kan om jag vill! Det är just det allt handlar om - det gäller att få mig att vilja - och korv eller köttbullar får mig att vilja rätt mycket!
Nu får vi träna lite hemma på alla övningarna och så skall vi ses nästa vecka igen för att lära oss nya.

Rolig Dag

Så här fort måste man springa om man ska hänga med Swebreeze-gänget...och det gör ju jag så jag kan följa med på promenad!
Igår var det en rolig dag igen. Jag och matte hängde med Charlotte, Bobby, Frankie, James, Molle och Elektra ut på långpromenad. Det blev ett gäng som for omkring lösa i skogen precis som det ska vara på cairnpromenad, fast den här var i miniformat vad gäller antalet hundar. Jösses så skoj jag hade. Redan när jag väntade på parkeringen och såg dem på långt håll kände jag på mig att vi skulle hitta på något ihop. Så fort vi kom ut på ängen bakom husen så släpptes vi lösa och kunde börja raca. Frankie var på mig direkt och först blev jag lite spak - ville hon inte att jag skulle få vara med i deras gäng? - men sen förstod jag att hon bara ville leka och då var jag med på noterna. Det roliga med Frankie är att vi är nästan lika gamla så vi har samma intresse, gillar samma saker och lekar - det är nästan som att ha en bästis! Efter en stund vågade jag till och med leda leken och kunde bita ifrån också om det behövdes! Jag känner hur jag liksom växer inombords. Matte verkar så nöjd, ler brett och säger "bra Clova" när jag vågar kampa ordentligt i leken. Charlotte säger att det är bra för mitt självförtroende att jag kan ta initiativ och säga ifrån om det behövs. Jag litar på henne och leken fortsätter.
Elektra är också med mellan varven, men hon är lite lugnare - hon är ju mamma till 7 valpar och världsvan. James och Molle är också klart roliga och stiliga killar som gärna är med på bus. Bus ja...Helt plötsligt spetsade vi öronen allihop - vad var det? Kolla ett rådjur! som på en signal for vi iväg efter det med full fart. Bakom oss hörde vi mattarna ropa att vi skulle komma tillbaka men det brydde vi oss inte om - superkul att "jaga" i grupp som riktiga vargar! Elektra hörde sin matte kalla och vände om ganska fort tillsammans med Molle som ville visa att han kan komma på inkallning (han är på besök från Skåne och hans personer brukar tydligen säga att han inte lyssnar på inkallning). Så hörde jag mattes "cowboytjut" och tänkte att säkra köttbullar är enklare och troligen godare än ett snabbt flyende rådjur - så jag vände om strax efter. Frankie var väck i ca 5 minuter och James var värst - han var borta i 20-25 minuter. Det var nästan så att vi blev lite oroliga, men till slut dök han upp med tungan hängandes - oj vad han måste ha sprungit. Alla blev så glada att se honom så han fick beröm trots att Charlotte faktiskt tyckt att han inte uppfört sig särskilt väl, men som James husse Jesse skulle ha sagt "at least he came".
Så kunde promenaden fortsätta. Nu fick James ha en bjällra i halsbandet så att vi kunde höra honom bättre. Vi var ute i nästan 3 timmar - tiden flög fram tyckte jag. Så är det när man har kul.
Efter promenaden blev det fika hemma hos gänget. Jag ville fortsätta leka med Frankie, men hon sa åt mig att hon ville vila nu, då kollade jag in till killarna men de ville också ta det lite lugnt. Till slut fick jag ge mig och la mig på samma kudde som Frankie.
Det enda som var lite tråkigt idag var att eftersom Bobby var kopplad under promenaden och jag hade så kul med de andra så ägnade jag inte så mycket uppmärksamhet åt honom. Hoppas att han inte är sur på mig - han är ju fortfarande den som är snyggast!

Småsyskon?

Nu tror jag att jag vet hur det är att ha småsyskon...

Jag och Ellen var tillsammans stor del av dagen igår. Först var vi i Delsjön, promenerade och fikade, sen var vi på blankett i Billdal på kvällen. Det var en jätterolig dag, men jag var trött när jag kom hem sent på kvällen.

Ellen är en liten söt rackare, ettrig till tusen och med en massa skinn på nosen. Jag vet banne mig inte hur jag ska få ordning på henne - eller ens om jag vill ha någon ordning på henne. Hon är ju go som hon är. Vi har jättekul när vi leker, brottas och nafsas, rullar runt i en hög och springer runt. Det är extra roligt att leka med en cairn - vi leker på samma sätt.

Men...hur ska jag få Ellen att fatta att jag faktiskt är större? Hon viker ner sig för ett par sekunder för att sen utmana igen - hon är en liten retsticka och jag är som en tonåring - jag tar till min större kropp för att trycka ner henne. Vad händer då tror ni? Jo då blir det som på promenaden...Ellen var kopplad och jag var lös. Jag sprang omkring, nosade, hoppade på stenar och stammar. Här hade jag chansen att platta till henne lite - rätt som det var for jag fram till Ellen och hoppade på henne, viftande svans och glad, men med en liten morrning eller gläfs för att tala om att jag bestämde. Då gnydde hon till ibland - yes! - ...och jag fick bannor. Både matte och husse tyckte att jag var dum och skällde på mig, de tyckte att jag som är äldre borde fatta bättre. Då sprang jag undan, men snart var jag framme igen - mitt övertag var ju att jag var lös och inte Ellen - detta gällde att utnyttja! Jag slutade till sist, inte så kul när de är arga. Då blir det inga roliga övningar eller godis.

På tal om äldre; Vi mötte en pojkRottis på promenaden. Då pratade personerna nästan bara om hur söt lilla Ellen var - men Rottiskillen hade bara nos för mig, jag fick nästan all hans uppvaktning. Blev nästan lite för mycket av det goda - han var för stor och gammal för mig, men ändå...Det var mina kvinnliga former och väna sätt som tilltalade honom - inte Ellens söta uppenbarelse.

Tycker ni att det låter som syskonrivalitet?

På kvällen var vi i Billdal på filmfestivalblankett. Då kunde Ellen och jag fortsätta buset. Allt gick bra och vi hade kul ihop. Matte hade med varsitt likadant ben till mig och Ellen som vi låg och tuggade på, ibland bytte vi men utan att bråka. Sent på kvällen hade bara jag mitt ben framme och tuggade på. Nu tror jag inte mina ögon - Ellen snor mitt ben och vägrar lämna tillbaka det! Vad gör jag nu? Jag cirklar runt henne - hon måste ju ge tillbaka det - men inte. Hon morrar åt både mig och mina personer när vi försöker ta det. Jag lägger mig framför henne - se mig, det är mitt ben - men hon flyttar sig bara. Och jag som ska vara stor och förståndig och inte elak - vad gör jag nu? Jag är helt förvirrad! och går undan...Nu griper lillhusse in och försöker ta benet - får ett morr och litet bett, sen matte som är mer enveten (tror mer och mer att hon också är en terrier...) som också får ett morr och litet bett - men hon avlöper med vinst - benet! Nu försvinner även det benet upp på en hylla som jag inte kan klättra upp på och både jag och Ellen är nu utan.

Ellen är nu jättetrött och smäller av under soffan - bara bakbenen och svansen sticker ut. Jag går dit och nosar på henne, men nu vill hon inte leka mer, bara sova i lugn och ro. Så söt hon är - den lilla raringen.

Låter det lite som storasyster och lillasyster som gnabbas? Matte tycker i alla fall det...

Liten och stor

Jag gillar att springa ikapp med mina personer. Allra helst springer jag med Nicke - vars ben ni ser här på bilden. Jag springer nära, nära - så att de nästan trampar på mig - men det vågar jag för jag har full kontroll. Och jag är så klart snabbast!

Igår var jag och matte på utflykt, först i stugan där elmätaren skulle bytas och sen hos hästen Otto som skulle skötas om. I stugan var det som vanligt roligt, vi lekte med bollen och jag nosade upp harskitar och rådjursbajs (det du Ellen, jag sparade lite till dig!) och så passade jag på att skälla lite på grannarna som var ute på gräsmattan - det gäller att sätta sig i respekt inför sommaren...

Hos Otto hjälpte jag matte att mocka hagen, hon tog bort bajset med en grep - jag åt upp det. Resultatet blev det samma vilket sätt man än använde - det blev rent i hagen. Efter det tog vi in Otto och borstade honom ren, jag nosade särskilt på hovarna och benen för att kolla att det blev bra. Han är verkligen stor - matte säger att han är en häst och att de brukar vara stora - men han är också väldigt snäll och står alldeles stilla när jag undersöker honom. Jag kan till och med gå under magen på honom och komma ut på andra sidan utan att han rör sig. När matte borstar och grejar med honom rör han sig en del och då tycker jag att det är lite läskigt. Hans tassar ser förskräckligt hårda ut och med den stora kroppen måste han väga betydligt mycket mer än en liten cairn. Så det gäller att se upp - det säger matte också. När han såg prydlig ut tog vi på Otto ett koppel också och så gick vi ut på promenad alla tre. Matte säger att vi ska öva på att gå tillsammans, för att så småningom vill matte sitta uppe på Otto när vi skall ut på promenad. Vet inte riktigt vad jag tycker om detta - det är lite nervöst att gå så här bredvid den store besten - tänk om han trampar snett - så jag går längst till vänster (långt ut i kopplet), matte i mitten och Otto på högerflanken. Då går det bra - det känns hyfsat bekvämt. Bara en gång fick Otto lite fnatt och började dansa på stigen - då blev jag rädd - men matte var bestämd mot honom så han fick lugna sig igen och gå snällt vid sidan. Men som ni förstår vågar jag inte gå riktigt nära eller springa ikapp med Otto ännu som jag gör med lillhusse. Har inte full kontroll på hans hovar och dessutom säger matte att "den matchen vinner du aldrig". Hmm - vi får väl se längre fram när jag har blivit van, om liten kan vinna över stor....

Problemlösare eller tjuv

Ja det är frågan som ställs här hemma just nu...
Frågar ni matte kommer hon att svara TJUV garanterat, husse svarar problemlösare OCH tjuv och lillhusse är på min sida och säger PROBLEMLÖSARE.
Själv anser jag att jag löser ett knivigt uppdrag - alltså självklart problemlösare.
Nu skall jag förklara...
Mina personer hittar ofta på mysterier som jag skall lösa - det tycker jag är roligt och så blir jag ju så intelligent. När jag klarar uppgifterna blir de så glada, jag får massa beröm och godis och de tycker att jag är världens smartaste cairnterrier. Jag får öppna kartonger, förpackningar, grytor, toarullar och mycket mera. Vi har några roliga hundspel som jag får ta mig an och ute brukar matte lägga godis på knepiga ställen, så att jag måste lista ut hur jag skall ta mig upp eller dit för att få tag i det goda. Jag har till och med klättrat i små träd. Kort kan man säga att vi tränar för att jag skall tänka finurligt och lösa uppgifterna. Kul tycker jag och personerna också. Nu till dagens händelse...
Matte hade dukat fram bröd, smör, kalvkorv och kanelgifflar till Nicke och hans kompis Eric på köksbordet. Jag cirklade så klart runt dem för att se om något ramlade ner. De hade ovanligt bra bordsskick så ingenting hamnade hos mig. När de var färdiga gick de från bordet utan att duka bort. Jag reste mig upp på bakbenen och kollade vad som blivit kvar - oj, oj, oj - näsan säger mig; ett helt fat med kalvkorv och dessutom några kanelgifflar. Jag ser dem inte ordentligt men jag känner lukten. Jag spankulerar omkring lite för att se om någon kommer - lugnt på den fronten. Jag funderar över problemet "högt bord - liten vovve" och letar efter möjligheter. Hmm - stol på lagom avstånd från bord, stol lagom hög från golvet och till bordet och så sätter jag min plan i verket. Hopp upp på stolen, hopp från stolen upp på bordet och se! det dukade bordet ligger framför mina tassar. Snabb koll - ingen kommer...och så glufsar jag i mig alla kalvkorvarna, det gick bara inte att låta bli. Sen käkar jag upp några gifflar också, men lämnar ett par för att det inte ska märkas...och så vips ner på golvet samma väg som jag kom upp.
Nu kommer matte för att duka bort och upptäcker ju genast mitt tilltag - därav frågeställningen i början. Ni får döma själva.
Det märkligaste är att matte älskar att lösa äventyrsspel med massa mysterier - så jag tror att hon innerst inne är klart imponerad av sin "Mysthund".

Knäck i lurarna och en skatt

Sisådärja!

nu var det ordning på långpromenaden igen. Idag gick vi runt Lilla Delsjön med fika i Bertilssons stuga - jo ja tackar jag. Precis i min smak - lång och rolig promenad och sen grisknorr och ostmacka. Det är livet på en pinne när man är en cairnterrier.

Jag hade massa energi i kroppen - det är ju vår och det spritter i benen på mig. Springa och nosa, hit och dit, fram och tillbaka, jaga groda och ankor, busa med mötande hundar, hälsa på folk i tid (och otid tycker matte), bada i bäckar, hoppa på stenar och framförallt INTE lyssna på mattepersonen. Herregud jag kommer när jag kommer - här finns ju massor att hitta på, och varför ska jag sitta vid mattes sida när jag kan hälsa på alla vi möter - jag är ju på ett strålande humör idag och vill liksom dela med mig av glädjen. Hon började bli lite irriterad och när jag försvann med tre dvärgschnauzers åt andra hållet ropade hon argt "Har du knäck i lurarna" och några mer väl valda ord som jag inte vill återge och sen var hon borta. Nu stannade jag till och vände sen om och rusade tillbaka - menade hon allvar? Har hon försvunnit? Gått vilse? Var är mitt godis? Här kommer jag ju!!

Till slut hittade jag henne bakom en stor gran - tur - och jag fick mitt godis och blev kopplad...

-Nu får du gå i "penaltyholding" här bredvid mig en stund, så det blir någon ordning på ekipaget. Vet du att du egentligen inte får vara lös så här års? Man måste ha ordentlig ordning på sin hund om de ska få vara lösa och det kan man ju inte säga att vi har just nu, eller? sa matte.

Ordning och ordning tänkte jag...Jag har ju ordning på matte men hon menar tydligen tvärtom.

Det blev till att gå i kopplet den sista biten till Bertilssons stuga. Där blev det fika - yes - och vi gottade oss i solen. Vet ni vad som satt vid ett av de andra borden? Jo en Alaskan Malamute. Den verkade jättesnäll, jag tittade ordentligt och kände mig inte alls orolig. Skönt att se att det finns sådana hundar som verkar OK.

På vägen tillbaka fick jag springa lös igen och nu var matte nöjd med mitt uppförande.

Hon är förresten inte så dum - hon hittade ett ställe som hon tyckte att jag skulle sätta ner nosen vid. Visst - tänkte jag - jag skulle ju uppföra mig och vet ni, då kände jag lukten av något smaskigt! Jag nosade runt lite och sen märkte jag att lukten liksom fortsatte iväg in i skogen. Jag följde efter med nosen i backen. KOLLA! ett märgben ligger här och bara väntar på att bli hittat av mig! Jippie - vilken skatt! Jag bar benet hela vägen tillbaka till bilen och kunde börja smaska redan på vägen hem. Sällan har väl en bilfärd varit trevligare...