Knäck i lurarna och en skatt

Sisådärja!

nu var det ordning på långpromenaden igen. Idag gick vi runt Lilla Delsjön med fika i Bertilssons stuga - jo ja tackar jag. Precis i min smak - lång och rolig promenad och sen grisknorr och ostmacka. Det är livet på en pinne när man är en cairnterrier.

Jag hade massa energi i kroppen - det är ju vår och det spritter i benen på mig. Springa och nosa, hit och dit, fram och tillbaka, jaga groda och ankor, busa med mötande hundar, hälsa på folk i tid (och otid tycker matte), bada i bäckar, hoppa på stenar och framförallt INTE lyssna på mattepersonen. Herregud jag kommer när jag kommer - här finns ju massor att hitta på, och varför ska jag sitta vid mattes sida när jag kan hälsa på alla vi möter - jag är ju på ett strålande humör idag och vill liksom dela med mig av glädjen. Hon började bli lite irriterad och när jag försvann med tre dvärgschnauzers åt andra hållet ropade hon argt "Har du knäck i lurarna" och några mer väl valda ord som jag inte vill återge och sen var hon borta. Nu stannade jag till och vände sen om och rusade tillbaka - menade hon allvar? Har hon försvunnit? Gått vilse? Var är mitt godis? Här kommer jag ju!!

Till slut hittade jag henne bakom en stor gran - tur - och jag fick mitt godis och blev kopplad...

-Nu får du gå i "penaltyholding" här bredvid mig en stund, så det blir någon ordning på ekipaget. Vet du att du egentligen inte får vara lös så här års? Man måste ha ordentlig ordning på sin hund om de ska få vara lösa och det kan man ju inte säga att vi har just nu, eller? sa matte.

Ordning och ordning tänkte jag...Jag har ju ordning på matte men hon menar tydligen tvärtom.

Det blev till att gå i kopplet den sista biten till Bertilssons stuga. Där blev det fika - yes - och vi gottade oss i solen. Vet ni vad som satt vid ett av de andra borden? Jo en Alaskan Malamute. Den verkade jättesnäll, jag tittade ordentligt och kände mig inte alls orolig. Skönt att se att det finns sådana hundar som verkar OK.

På vägen tillbaka fick jag springa lös igen och nu var matte nöjd med mitt uppförande.

Hon är förresten inte så dum - hon hittade ett ställe som hon tyckte att jag skulle sätta ner nosen vid. Visst - tänkte jag - jag skulle ju uppföra mig och vet ni, då kände jag lukten av något smaskigt! Jag nosade runt lite och sen märkte jag att lukten liksom fortsatte iväg in i skogen. Jag följde efter med nosen i backen. KOLLA! ett märgben ligger här och bara väntar på att bli hittat av mig! Jippie - vilken skatt! Jag bar benet hela vägen tillbaka till bilen och kunde börja smaska redan på vägen hem. Sällan har väl en bilfärd varit trevligare...