Problemlösare eller tjuv

Ja det är frågan som ställs här hemma just nu...
Frågar ni matte kommer hon att svara TJUV garanterat, husse svarar problemlösare OCH tjuv och lillhusse är på min sida och säger PROBLEMLÖSARE.
Själv anser jag att jag löser ett knivigt uppdrag - alltså självklart problemlösare.
Nu skall jag förklara...
Mina personer hittar ofta på mysterier som jag skall lösa - det tycker jag är roligt och så blir jag ju så intelligent. När jag klarar uppgifterna blir de så glada, jag får massa beröm och godis och de tycker att jag är världens smartaste cairnterrier. Jag får öppna kartonger, förpackningar, grytor, toarullar och mycket mera. Vi har några roliga hundspel som jag får ta mig an och ute brukar matte lägga godis på knepiga ställen, så att jag måste lista ut hur jag skall ta mig upp eller dit för att få tag i det goda. Jag har till och med klättrat i små träd. Kort kan man säga att vi tränar för att jag skall tänka finurligt och lösa uppgifterna. Kul tycker jag och personerna också. Nu till dagens händelse...
Matte hade dukat fram bröd, smör, kalvkorv och kanelgifflar till Nicke och hans kompis Eric på köksbordet. Jag cirklade så klart runt dem för att se om något ramlade ner. De hade ovanligt bra bordsskick så ingenting hamnade hos mig. När de var färdiga gick de från bordet utan att duka bort. Jag reste mig upp på bakbenen och kollade vad som blivit kvar - oj, oj, oj - näsan säger mig; ett helt fat med kalvkorv och dessutom några kanelgifflar. Jag ser dem inte ordentligt men jag känner lukten. Jag spankulerar omkring lite för att se om någon kommer - lugnt på den fronten. Jag funderar över problemet "högt bord - liten vovve" och letar efter möjligheter. Hmm - stol på lagom avstånd från bord, stol lagom hög från golvet och till bordet och så sätter jag min plan i verket. Hopp upp på stolen, hopp från stolen upp på bordet och se! det dukade bordet ligger framför mina tassar. Snabb koll - ingen kommer...och så glufsar jag i mig alla kalvkorvarna, det gick bara inte att låta bli. Sen käkar jag upp några gifflar också, men lämnar ett par för att det inte ska märkas...och så vips ner på golvet samma väg som jag kom upp.
Nu kommer matte för att duka bort och upptäcker ju genast mitt tilltag - därav frågeställningen i början. Ni får döma själva.
Det märkligaste är att matte älskar att lösa äventyrsspel med massa mysterier - så jag tror att hon innerst inne är klart imponerad av sin "Mysthund".