En liten påminnelse...

Idag kommer Ellen hem till Lasse och Jenny! De är uppe i Örebro och hämtar min blivande lekkamrat - jösses vad vi ska busa i sommarstugan. Jag skall visa henne alla ställen där man kan hitta harskitar, rådjursbajs och kattbajs. Hur man hittar bästa vägen in UNDER husen och gömmer sig bland buskarna. Först måste jag nog visa henne hur man uppför sig i världen - hon är ju så liten - sen kör vi hårt! Personerna kommer bli helt snurriga!!

Fast jag har en liten oro - valpar är ju så extremt söta - så jag tänkte ge er en liten påminnelse hur söt JAG var när jag var 8 veckor. Ni får ju inte glömma bort lilla mig, nu när det kommer en ny valp i gänget.

För övrigt pågår en liten kamp här hemma. Jag är ju skendräktig - det har till och med veterinären påpekat - så jag gillar att bädda ordentligt runt mig. Det skall vara mjukt, gosigt, bulligt, avskilt, gärna bra utsikt och med hemtrevlig atmosfär. Var tror ni att man hittar det? Jo, i mattes och husses säng! Av någon konstig anledning har de fått för sig att jag inte hör hemma där och jag köpte det länge och väl, men nu har jag dessa speciella behoven så jag anser att jag också skall få gotta ner mig i sängen. Det är den klart bästa platsen i hela lägenheten. Mjuka madrasser och täcken, utsikt över vägen upp till Konstepedimin (där går det många hundar....vad gör man då...? skäller lite kanske...?), lugnaste stället och så måste det ju vara bästa platsen - matte och husse sover ju där. Jag hoppar upp där så fort jag får chansen. Ibland går det en stund innan de upptäcker mig, men jag blir alltid nerkörd förr eller senare. Om jag är själv hemma passar jag på, då är det ingen som märker något, men annars är de efter mig rätt fort nu. De vet vart jag går. Jag har till och med försökt att hoppa upp mitt i natten - då är de ju så trötta och bryr sig säkert inte att lilla jag också befinner mig i sängen - problemet är bara att jag inte kan låta bli att pussa lite på dem när jag kommit upp och då vaknar de ju - och så åker jag ner igen...

Jag tänker fortsätta den här kampen ett tag till, kanske kan jag vinna den med hjälp av utmattningsmetoden, men jag måste erkänna att de verkar bestämda. Men jag är en terrier och det är inte mina personer - det talar till min fördel!

Kanske något för Frölunda Indians förresten - en terrier i laget hade nog tagit dem till semifinal - de verkar behöva en liten enveten rackare som aldrig ger upp. Äh - de behöver nog flera. Jag kan ringa mina kompisar i Cairnterrierklubben, då blir det nog fart på isen skall ni se! Hålla i bollen (pucken) kan ni se att jag klarade redan som liten...